Gabriel Sandbergs vävlogg

Norstedts ordbok ger följande definition för ordet “blottare”: “Person som har sjukligt behov att blotta sina könsorgan, vanligen för personer av motsatt kön.” Sedan ges ett exempel: “Blottare kallas ofta för fula gubbar.” Mycket intressant. Ordet “blogg” introducerades 2004 i svenskan med betydelsen “öppen dagbok på webben”. Från det bildar vi “bloggare” - den som skriver bloggar. Men vad skrivs i bloggar?

Grovt sett tycker jag man kan dela upp bloggarna i de mer opersonliga - ibland rena ämnes- eller yrkesbloggar - samt de faktiska dagböckerna som kan vara mycket personliga och utelämnande. (Håll i er nu för här kommer en generalisering…) De mer opersonliga bloggarna är i allmänhet knutna till en person som skriver sitt namn och ogenerat berättar om sina intressen. Men dessa intressen är sällan intima redogörelser av känsligt slag. Därför lämnar jag dem därhän.

De personliga bloggarna å andra sidan utmärks i högre grad av anonymitet, men maskeringen skapar en stor frihetskänsla som vi är i behov av. Osynliga kan vi röra oss i det publika rummet och säga vad vi vill om oss själva och vår nästa. Det är lite som att skriva dagbok och trots alla åtbörder hoppas man ändå på att någon ska tjuvläsa. Eller att skriva i sin dagbok, och utan att man vill erkänna det - fast man egentligen vet det - så sitter helt ett gäng ihopkurade under bordet och ser genom bordsskivan, pärmar och alla sidor och liksom spegelvänt läser av bläcket då det hastigt torkar in i pappret. Men den personliga akten att blottlägga sitt inre, och inte heller sällan, detaljer om ens könsliv - ja varför inte, ingen större skillnad - ens könsdelar, är snarlik den drift som den inneslutne blottaren måste känna och som driver honom (oftast män) till att tvinga på andra hela sin mänsklighet. Blottaren behöver någon som ser. Bloggaren likaså.

Återigen, vad består skillnaden i? Jag menar, alla bär trenchcoat idag i alla fall. Och lösnäsa kallas “handle” eller “nick” på nätet. Visst, en blottare tvingar på sin “bloggs hela längd” i ett svep, medan bloggarens läsare i allmänhet kan självdosera. Hårklyverier! Såvitt jag ser finns ingen skillnad… utom det att bloggare skiljer sig från blottare i det att t:na bytts ut mon g:n (vilket påpekats av andra). Norstedts berättar att de också kallas för “fula gubbar”; där har vi ett g, vi måste således byta ut det mot ett t, och vips har vi Fula tubbar.

En sak har slagit mig, där jag tycker att många människor reagerar helt fel, nämligen när folk blir irriterade på andra som talar i mobiltelefonen på tunnelbana, buss och liknande. En sak är på tåg eftersom där ofta finns människor som behöver tiden för att sova eller jobba mer eller mindre ostört. Men i tunnelbanan och på bussen? Detta måste redas ut.

Till att börja med är det inte faktumet att det talas om privata saker som gör att folk blir irriterade, utan att det känns så märkligt när man hör bara ena parten av en dialog. Hjärnan får svårt att koppla bort och försöker spela den andre parten. Om det då rör sig om privata saker känner sig den ofrivillige lyssnaren tvungen att lämna ut något av sig själv, men det är ju en villa! Visst finns det gränser - jag vill inte heller höra grafiska redogörelser för sjukdomstillstånd eller misslyckade sexualupplevelser - men som alllmänt förhållningssätt tycker jag det är oärligt att säga att man “inte vill höra detaljer ur andras privatliv”. Tvärtom visar ju alla trender på motsatsen, dagens populärkultur tycks fixerad vid just detta. Pröva istället att aktivt försöka förutsäga vad den andre säger och du kommer få mycket lustiga svar av din motkonversatör. Och reaktionen, ovilligheten att dela med sig av sig själv, är osund, reagerar man så behöver man träna på att göra just detta. Genom att tala i mobilen kan du alltså göra någon annan en tjänst.

Men jag tycker inte bara att det är oärligt, jag tycker det är frihetsberövande och kulturvidrigt. I Sverige är vi alldeles för tama när det gäller att tala med okända, som att vi tror att varje samtal måste leda till något, att det kostar att svara på en fråga. Att nu redan i sin linda kväsa denna unga yttring där människor publikt börjar tala om sina liv - om än bara ena hälften av ett diskuterande par - är ju att tvinga människor till tystnad. Var går gränsen till diskussionsförbud? Det är ju fascism, ser ni inte det!

Därför tycker jag att vi istället vänder på situationen, vi skippar mobilfria zoner och inför konversationsvagnar, med stora skyltar som säger “Tystnad beifvras!”. Vidare anställer vi uniformerade konversatörer som ser till att smörja umgänget, ställa intressanta frågor, berätta anekdoter och prata med enstöringar. På så vis kommer den svenska konversationskonsten att slipas, och dessutom finns plötsligt en plats för alla dessa människor som har så mycket intressant att säga men som kanske inte kan så mycket annat. Skulle någon insistera på att tiga får denne helt enkelt ombes att lämna vagnen.

Lunds universitet förtjänar all respekt för sin anrika tradition och sitt breda kursutbud: