Reflektioner kring liv, konst och filosofi.
Ta en titt på Fredrik Cavalieratos kortfilm Tempted. Tänk att Stockholm kan bli så parisiskt, pas mal… Så här skriver han:
A married man gets tempted to go down a path he might regret when he meets a young attractive woman in a coffeshop. This film was shot on super 8 film in Stockholm Sweden. It’s an homage to the French new wave films of the 60’s. Guys like Truffaut and Godard were some of the early pioneers of indie film making, this film was inspired by them. FC
I min familj har länge ordet approchera använts, kanske för att vi har mycket band till Frankrike. Jag har även hört ordet på andra håll och alltid ungefär synonymt med “försiktigt närma sig”. Jag trodde alltid att ordet hade den franska stavningen men kunde inte hitta det i ordlistor.
Nu hittade jag ordet i SAOB med stavningen “sch”. En sökning på Google (tillsammans med ordet “är” för att sortera bort andra språk) ger över 10 000 träffar (av vilka många är franska i alla fall), men endast med stavningen “ch”. SAOB antyder bara mycket gamla bruk av ordet. Jag frågade mig om ordet har någon modernare historia och i så fall med vilken stavning?
Jag vände mig till Språkrådet och fick följande svar:
Hej!
I senaste upplagan av Svenska Akademiens ordlista (2006) stavas det approchera = närma sig, för att ta kontakt. Verbet “approchera” är känt i svensk skrift sedan 1700-talet. Det kommer av franskans “approcher”.
Några aktuella exempel på användning:
“Vi har försökt under årens lopp att på olika sätt approchera NGM, men det har aldrig lyckats”, säger Patrik Engellau. (Dagens Industri 2002-02-05)
“De enades också om att hans skulle hjälpa de företag som ville ha egna ombud och därvid försöka approchera ombud som inte var så dyra.” (Advokatsamfundet).
“För det är just de tränare, och den träning, som kan hjälpa simmarna att nå sin maximala potential som vi måste approchera och offerera jobb för landslagsuppdragen.” (Simma.nu)
“Leif Stengård har nämnts som varande lämplig att approchera. som sammankallande för en festkommitté inför 66-ornas jubileum.” (Styrelsesammanträde i föreningen Gamla Blackebergare).
Det verkar som om ordet fått en ökad användning. Det används oftast lite skämtsamt, i vardagliga sammanhang.
Med vänliga hälsningar
Eva Olovsson
Språkvårdare, klarspråksfrågor
I mitt sökande efter den perfekta anteckningsboken gjorde jag i början på 90-talet en design där jag tyckte mig ha tänkt ut allt; den skulle ha ett grovt skyddande omslag av skinn, den skulle vara av industriell kvalitet (alltså inte bara god kvalitet), sådan kvalitet att den överlever ett krig, den skulle ha utbytbara blad så att man dels kunde behålla det vackra fodralet och arkivera innehållet och inte minst dels använda precis vilken inlaga man ville (vare sig det var pergament, plast eller brons), den skulle ha pennan noga fäst i en kedja så att den aldrig tappas bort, den skulle kunna förslutas och den skulle vara estetikst tilltalande. Jag gjorde ritningen, införskaffade allt material och förberedde det men märkligt nog kom jag aldrig för mig att sätta ihop den. Vill minnas att det berodde på att jag aldrig hade rätt diameter på borren, inte hade en metallfil eller tillräckligt vass skalpell att skära skinnet med.
Så hittade jag den idag i ett litet skåp och bestämde mig genast för att avsluta projektet. Jag ser detta som ett utkast till en prototyp, men tycker det är en intressant produkt med många utvecklingsmöjligheter.
Om några timmar åker jag förresten till Frankrike. Bon appétit!
De amerikanska kreationisterna vinner ny mark. Ett stort museum har öppnat i Kentycky som i minutiöst noggranna och animerade modeller visar hur världen “egentligen” blev till. “Evolutionsteorin är en lögn utan någon som helst vetenskaplig grund,” säger Ken Ham, museets direktör. En kvinnlig besökare säger att evolutionsläran “doesn’t make sense” till skillnad från en kreationistisk förklaring som “makes sense”. När reportern frågar om de inte tycker det är märkligt att dinosaurier och människor skulle ha levt tillsammans svarar hennes man: “Inte då, drakarna under medeltiden var ju dinosaurier, inte sant? Och riddarna gick ju ut och dödade massor av dem.”
Museet har haft 250 000 besökare första året och reportern säger att enligt en nyligen genomförd undersökning förnekar 44% av amerikanska befolkningen evolutionsläran.
Klicka på bilden för att se intervjun (på franska).
En direktlänk till videon finns här. Om den öppnar en 37 minuter lång film, spola ca 30 minuter så börjar inslaget.
Sitter på det trevliga men moderna biblioteket i Visby och skriver om Wittgenstein. Tittar upp och ser rakt framför mig hyllorna för gotlandsorienterad litteratur. Där, mitt för ögonen, ser jag då rubriken Filosofi och psykologi. Nyfiken vill jag genast botanisera men som bilden avslöjar gick det fort. Jag tycker den överväldigande omfattningen av denna digra samling talar tydligt för vilken vikt man på denna ö fäster vid de stora tankarna.
Verket är Ebba Richerts Ingen död.
En enkel reflektion:
I konsten, i synnerhet den postmoderna, talas det ofta om att hitta nya uttrycksformer. Men jag vill hävda att denna strävan efter det nya i själva verket betyder hitta ett ny yta på ryggen där jag inte kliat mig [på länge]. Det finns inget nytt inom konsten, det har aldrig funnits något nytt och kommer aldrig finnas något nytt. Visst, historiskt, idéhistoriskt, filosofiskt, teoretiskt, ismiskt, osv. så skulle varje ögonblick kunna definieras som en separat konstupplevelse, men konstnärligt är det helt irrelevant att tala om det nya, det är helt fel frågeställning som på sin höjd kan intressera en gallerist (som således måste definieras som en som kliar folk på ryggarna). Det som däremot är relevant och som utgör grunden till detta vida spridda missförstånd om nyhetens behag, kan förklaras genom följande enkla resonemang:
1. Det är ett faktum att varje människa är unik.
2. Att utöva konst är på ett fundamentalt vis närmandet av en själv, resan inåt mot det ursprungliga, äkta, rena, djupt mänskliga. (Jag är fullt medveten om postmodernisternas avsky för detta ordbruk, men jag avskyr i lika hög grad deras.)
3. När konstnären “hittar sitt uttryck”, som man säger, betyder det att hon/han hittat ett sätt att intuitivt kommunicera de inre bilder som framträder under resan.
4. Eftersom varje människa är unik blir varje kommunicerad bild unik, förutsatt att den är äkta.
5. Det som är unikt har aldrig tidigare funnits varför det inger känslan av nyhet. (Observera att det kommer aldrig finnas igen, för om det gör så betyder det inget annat än plagiat.)
Det nya är alltså endast ett symptom av det äkta. Det är inte ens ett positivt symptom - det ska inte värderas så för om så sker förskjuts perspektivet och ett värde som bara fäster på konstnärlighet tvingas beskriva något logiskt värdetomt.
Det svåra i sammanhanget är något så modernistiskt som äkthet. Äkta betyder att konstnären inte försummar kontakten med sig själv. Det kan ske tex. genom rädsla, att konstnären undviker det som är relevant att visa; resultatet kallas då lögn. Kontakten kan även försummas genom lättja, nämligen när det relevanta undviks för att det är för svårt, jobbigt eller farligt att framställa; resultatet kallas då fusk. Ett tredje sätt att förlora själen ur sikte är opportunism, alltså att följa en trend, anpassa sig, lära sig vad som går att sälja; resultatet kallas då plagiat.
Det var vad jag hade att säga denna gång om konsten.
När jag var liten (själsligen alltså), under Stockholms filmfestivals begynnelse, gick folk runt och kallade sig cineaster istället för filmälskare och dylikt. Att ta till en synonym, gärna med framtoning mer närliggande latinet eller grekiskan, är ett vanligt grepp bland afficionados för att utskilija och understryka sin särskilda förståelse för sitt älsklingsämne.
Sedan kom en tid under 90-talets andra hälft när det spreds ett rykte om att cineast minsann inte betydde filmälskare, utan filmskapare, och att alla som kallade sig cineaster bevisligen inte var mer än tölpiga amatörer som inte ens själva visste vad deras epitet betydde.
Det har undsluppit mig ända till nu att faktiskt undersöka saken. Norstedts stora svenska ordbok säger att det betyder “person som speciellt intresserar sig för filmen som konstart och är väl insatt i dess särsk. uttrycksmöjligheter; äv. ngt utvidgat filmkännare” medan SAOL går mer rakt på sak: “filmkännare; filmbiten person”.
Problemet härstammar troligen från faktumet att ordet är ett franskt låneord och på franska används det om just filmmakare, till skillnad från cinéphile, det vill säga filmälskare. Om vi får tro Akademien har det alltså skett en betydelseglidning, eller -breddning, vid inlånet i svenskan.
Tvivlens tid är förbi och jag kan ånyo hävda att jag känner äkta cineaster i bemärkelsen filmkännare, och ibland om jag känner mig riktigt stursk även kalla mig själv så, men det kräver numer att jag först försätter mig i visst bombastiskt sinnelag. För det går väl inte att säga att man är lite av något som kräver att man är mycket?
Tack Linnea för tipset till denna klassiker. Letade genast upp den på YouTube. Tack även Johan för att du en gång för eoner sen introducerade mig för Grace. Luta er tillbaka och lyssna på nåt tungt, soft och sexigt.
Läste förresten att MTV:s ägare försöker stämma YouTube på 7 miljarder kronor för att de har upphovsrättsskyddat material, se här.
Om det var så här skulle jag titta på Eurovisionsschalagerfestivalen oftare, se en bedårande France Gall vinna för Luxemburg 1965:
Voilà! Konstens definition.
Senaste kommentarer