Av någon märklig anledning har min vävlogg plötsligt ändrat form, alltså typsnitt, teckengrader, färger, marginaler, avstånd, bildplacering, osv. är inte som jag designade det i CSS:en. Tämligen frustrerande, eftersom jag lagt ned så många timmar på att få den så här! Jag antar att det ligger någon form av uppgradering bakom. Däremot har jag också medvetet ändrat så att jag lagt till en flik med texter. Där har jag tänkt att samla alla möjliga olika texter jag skriver eller har skrivit. Flika dit och njut!

Fick genom Italienska kulturinstitutet gratisbiljetter till en specialföreställning på Berwaldhallen med La Scalas kammarorkester. Reportoaren bestod av Vivaldi och Piazzolla:

A. Vivaldi: Concerto n. 1 in Mi maggiore, La Primavera
A. Piazzolla: Verano porteño
A. Vivaldi: Concerto n. 2 in Sol maggiore, L’Estate
A. Piazzolla: Otoño porteño
A. Vivaldi: Concerto n. 3 in Fa Maggiore, L’Autunno
A. Piazzolla: Invierno porteño
A. Vivaldi: Concerto n. 4 in Fa minore, L’Inverno
A. Piazzolla: Primavera porteña

Totalt åtta årstider. Det var en strålande konsert. Jag tycker inte sällan klassiska konserter blir stela framföranden, på något vist ansträngda. En vilja som inte når ända fram, kanske beroende på tekniska begränsningar hos musikerna, eller kanske på bristande musikaliska visioner hos dirigenten. Jag är ingen musikkännare och kan därför egentligen inte sätta fingret på det, men denna gång upplevde jag det som en befrielse. Fiolsolisten Francesco Manara är en virtuos, även om han fick jobba hårt tycktes han aldrig gå över sin gräns. Det inger en viss känsla av trygghet när man förstår att violinisten inte kommer snubbla och bryta stråken. Det visade sig också i självsäkerheten när han med en ögonblicklig men korrekt gest avvisade en för tidig applåd.

Tolkningarna var nog traditionella men mycket vackra. Emellanåt vävdes passager ur Vivaldis verk in i Piazzollas stycken. Vivaldis signaturer är så omisskännliga att de tydligt stack ut. Kanske för tydligt, någon stund blev det kitsch. Förvisso är det kanske oundvikligt när man talar om dessa kompositörer. En verklig fusion dem emellan kräver dock mer än så.

När jag var liten hade min far en inspelning av Vivaldis Årstiderna på kassett. Jag tyckte mycket om dem då, vet inte hur många hundratals gånger jag lyssnade på dem. Idag tycker jag Årstiderna är lite barnsliga - därav kommentaren om kitsch ovan - men fullt njutbara. Men den gamla inspelningen - jag minns inte orkestern - har blivit min måttstock för tempo och temperament. För första gången på många år upplevde jag stor överensstämmelse.

Piazzolla är en ny kärlek, oundviklig i tangosammanhang. Jag tycker hans musik kan vara drömskt vacker och unik, något jag aldrig stött på annars, men jag kan också tycka att han är olidligt repetitiv och trasigt jazzig. Denna gång höll de sig på mattan, endast små flirtar med en Piazzolla man måste ha hört de åtta föregående inspelningarna för att förstå vilka toner han undviker.

Den intressantaste behållningen denna gång var inte tematiskt, utan skillnaden mellan de olika livsformer som Vivaldis barock och Piazzollas 1900-tal innebär. Inte kontrastfärger, någon slags likhet i temperatur, men likväl två olika färger. Mellan dem uppstod tack vare La Scalas Kammarorkester en bra resonans.

Högt betyg för kvällen och rekommendation att hålla utkik efter orkestern liksom Francesco Manara.

Se programmet för den som vill veta mer: De åtta årstiderna på Berwaldhallen

Osannolika siffror kan fascinera - antalet atomer i universum eller neuroner i hjärnan är svindlande tal. När jag var liten köpte jag på en loppmarknad en tysk sedel, tryckt endast på en sida, med valören en miljard mark. Jag tyckte det var fantastiskt.

Nu läste jag i DN, angående Zimbabwe, att “Inflationen ligger för närvarande på rekordnivån 2,2 miljoner procent. En brödlimpa kostade i onsdags 200 miljarder dollar i huvudstaden Harare.” En inflation på 2 200 000 % är ju mer än osannolikt, och just det skrämmer.

Den gamla tyska sedeln representerade något svunnet, en sjuk tid så saker och ting inte var som idag. Siffran 2,2 miljoner representerar något som händer nu. Det är fortfarande fascinerande, men inte talet i sig, utan dess kraft att uttrycka att något går mycket fel till i landet Zimbabwe.

Zimbabwes 100-miljardsedel med det antal ägg man kan köpa för den på utgivningsdagen.

Helena Granström har skrivit en helig bok. Den heter Alltings mått. Om du är människa, förstår eller kan tänka dig att lära dig svenska samt tror på tanken att något för mänskligheten viktigt kan förmedlas genom tecken, så behöver du läsa denna bok och förstå den. Boken är ett järtecken på den metafysiska revolution vi står inför; jag tillägger prefixet jär då revolution nödvändigtvis föder smärta. Och det är om smärta denna bok handlar.

Helena Granströms Alltings mått, 2008.

Det där ordet som jag aldrig riktigt lärde mig hur det skulle stavas. Varje gång jag skulle skriva det tvekade jag, valde ofta en annan formulering, eller så slog jag upp det och svor på att jag skulle minnas. Så en vacker dag på ett café fick jag för mig att jag skulle reda ut saken på riktigt. Jag sökte i SAOL och Norstedts ordbok och snart insåg jag vad som orsakat min stora förvirring: förvånad räknade jag upp till inte mindre än fyra olika stavningar:

just, juste, sjyst, schyst

och till min fasa är ingen av dem den femte stavning jag själv, i alla fall emellanåt, nyttjat:

schysst

Bra, då hade jag lärt mig det. Men vilken ska man välja? Efter tandagnisslan inser jag att jag måste gå direkt till chefen med saken, jag skriver ett e-brev:

Bäste H. Engdahl,

Vårt skandiska idiom är rikt och mustigt. Om man får tro på SAOL i kombination med Norstedts ordbok så finns fyra alternativa sätt att stava följande ord:

just, juste, sjyst, schyst

Rent stilistiskt, vilket föredrar du?

Soliga hälsningar,
Gabriel Sandberg

Strax levereras sanningen:

Bäste Gabriel Sandberg,

Det beror på sammanhanget! I ett personligt brev: schyst. I en litterär essä: juste.

Vänliga hälsningar
Horace Engdahl

Naturligtvis svarar jag:

Schyst!

Hittade resten från en väns flygbiljett. Kulturyttringar krockar. Man önskar att det just till denna mytomsägna destination kunde stå “CIGAR CABIN HABANA”.

Norstedts Stora svenska ordbok skriver om ordet helylle att det även används “överfört om präktighet och dylikt [mest i sammansättningar] exempelvis  helyllegrabb; helyllesvensk”. Jag frågar mig, vad får man för begrepp egentligen när det sätts samman med ordet nazism?

Stötte på dessa bilder, exempel på tidig futiristisk arkitektur. Det är skisser av Antonio Saint Elia som dog under Första världskriget 1916. Idéerna är mycket före sin tid. Jag slås av hur de skrämmande nog påminner om stora hotellkomplex på billiga charterorter; antar det är de olika planen, alla terrasser, balkonger. Får mig att tänka på att gränsen mellan avantgardets estetik och vulgärt plagierande opportunism är hårfin: den förra har en kristallklar idé, ett viktigt innehåll, den senare endast en illa dold avsikt att lura betraktaren, en lögn.

I manifestet Futirsistisk arkitektur, som tillskrivs Saint Elia, står:

… the decorative value of Futurist architecture depends solely on the use and original arrangement of raw or bare or violently colored materials.

Rörelsen vilade på La Città Nuova, tanken på den välplanerade integrerade och mekaniserade megastaden, automatisk och helt anpassad för det mänskliga livet; och på konurbation, det vill säga städers anhopning och sammansmältning i varandra. Ridley Scott lär avsiktligen ha använt Saint Elias idéer i Blade Runner. De många parallella linjerna tycks även ge återklang i Katsuhiro Otomos Akira.

Ariktekturskisser av Antonio Saint Elia, La Città Nuova, 1914.

Källa: Wikipedia

Detta är egentligen ett egennamn på ett träd som växer i Västindien. Jag stötte på trädet på en resa dit med en vän och hennes dotter. Vi låg på en strand inte långt från ett hotell då barnet plötsligt började gallskrika. Vi kunde inte förstå vad som hänt för vi hittade inga tecken på sår eller stickor. Jag tänkte att det rörde sig om en bit av en brännmanet - osynliga och lömska. Flickan var så liten att hon inte kunde prata men hon liksom kliade sig på tungan. Hon måste ha ätit nåt eller i alla fall haft nåt i munnen. En tropisk insekt eller nån giftig fisk, tänkte jag genast!

En man som fanns i närheten som kom fram när han hörde barnet. Efter vår berättelse förklarade han att hon troligen bitit i frukten från en manchineel. Manchineel - vilket vackert namn på något så obehagligt. Han pekade på en frukt som låg i sanden. Den var rund, grön, ganska hård och oansenlig, stor som en golfboll ungefär. Han sade att den var mycket giftig, att bara man får saften på huden får man blämmor. Vi såg sedan att det fanns skyltar på vissa stammar som varnade för att man skulle ligga under träden.

Senare har jag undrat vad det egentligen var för märklig frukt. Nu vet jag, och det är inget för små flickor att leka med på sandstränder. Så här skriver Harry S. Pariser i Explore Barbados:

Its elliptical leaves possess a strange bright green sheen. The ma[n]chineel secretes a fluid which may be deadly and it is said to be the original apple in the Garden of Eden. Biting into its innocuous-looking yet highly poisonous fruit will cause your mouth to burn and your tounge to swell up. In fact, all parts of this tree are potentially deadly. Cattle, standing under the tree after a torrential tropical downpour, have been known to lose their hides as drops fall from leaves. Other tales tell of locals going blind after a leaf touched an eye. Slaves … wishing to do away with a particularly despicable master would insert minute quantities of juice into an uncooked potato. Cooked, these small doses were undetectable but always fatal if served to the victim over a long period of time. If you should spot one of these trees - which are not uncommon along the island’s beaches - stay well away!

Så här kan det se ut på stränderna, solen skiner, det susar lite bland löven, stammarna är målade … i lite väl anmärkningsvärda färger, och vad är det som hänger där uppe?

Så här ser själva frukten ut, så om du ser nåt runt litet grönt - spring!

Det är ett tidsödande jobb att ändra formen på ens blogg om man inte är mästare i CSS. Nu har jag i alla fall kommit igång och börjar närma mig det jag eftersträvar. De som känner mig kommer känna igen det jag gjort: det tycks mig som att jag aldrig får nog av vissa formidéer, som att jag inbillar mig att den främsta formen är redan framtagen för oändligt länge sedan, som att jag är övermätt på den desperata jakten efter “nåt nytt” som omger mig, som att det ligger på min lott att föra detta enkla självklara vidare, som för att lugna någon, kanske allra mest mig själv. Nåväl, detta är bara ett försök till uttryck för denna känsla.

Här nedan är Peggy Gottholds och Lawrence G. Van Velzers uttryck för vad jag anser är samma idé, om än så mycket mer fullständigt genomfört. Verket är Thomas Twynes översättning från 1579 av Francesco Petrarcas De remediis utriusque fortunae, skrivet mellan 1354 och 1366. Boken är ett moralfilosofiskt verk vars titel översätts med Om botemedel mot båda slagen av lycka. NE skriver att den “fick genom sin upphöjda människosyn och sin stilkonst stor betydelse för renässanshumanismen” och Petrarca omnämns genom sin, av Augistnus inspirerade, privata öppenhet som “den första moderna människan”.