Reflektioner kring liv, konst och filosofi.
Helena Granström har skrivit en helig bok. Den heter Alltings mått. Om du är människa, förstår eller kan tänka dig att lära dig svenska samt tror på tanken att något för mänskligheten viktigt kan förmedlas genom tecken, så behöver du läsa denna bok och förstå den. Boken är ett järtecken på den metafysiska revolution vi står inför; jag tillägger prefixet jär då revolution nödvändigtvis föder smärta. Och det är om smärta denna bok handlar.
Helena Granströms Alltings mått, 2008.
Det där ordet som jag aldrig riktigt lärde mig hur det skulle stavas. Varje gång jag skulle skriva det tvekade jag, valde ofta en annan formulering, eller så slog jag upp det och svor på att jag skulle minnas. Så en vacker dag på ett café fick jag för mig att jag skulle reda ut saken på riktigt. Jag sökte i SAOL och Norstedts ordbok och snart insåg jag vad som orsakat min stora förvirring: förvånad räknade jag upp till inte mindre än fyra olika stavningar:
just, juste, sjyst, schyst
och till min fasa är ingen av dem den femte stavning jag själv, i alla fall emellanåt, nyttjat:
schysst
Bra, då hade jag lärt mig det. Men vilken ska man välja? Efter tandagnisslan inser jag att jag måste gå direkt till chefen med saken, jag skriver ett e-brev:
Bäste H. Engdahl,
Vårt skandiska idiom är rikt och mustigt. Om man får tro på SAOL i kombination med Norstedts ordbok så finns fyra alternativa sätt att stava följande ord:
just, juste, sjyst, schyst
Rent stilistiskt, vilket föredrar du?
Soliga hälsningar,
Gabriel Sandberg
Strax levereras sanningen:
Bäste Gabriel Sandberg,
Det beror på sammanhanget! I ett personligt brev: schyst. I en litterär essä: juste.
Vänliga hälsningar
Horace Engdahl
Naturligtvis svarar jag:
Schyst!
Hittade resten från en väns flygbiljett. Kulturyttringar krockar. Man önskar att det just till denna mytomsägna destination kunde stå “CIGAR CABIN HABANA”.
Norstedts Stora svenska ordbok skriver om ordet helylle att det även används “överfört om präktighet och dylikt [mest i sammansättningar] exempelvis helyllegrabb; helyllesvensk”. Jag frågar mig, vad får man för begrepp egentligen när det sätts samman med ordet nazism?
Detta är egentligen ett egennamn på ett träd som växer i Västindien. Jag stötte på trädet på en resa dit med en vän och hennes dotter. Vi låg på en strand inte långt från ett hotell då barnet plötsligt började gallskrika. Vi kunde inte förstå vad som hänt för vi hittade inga tecken på sår eller stickor. Jag tänkte att det rörde sig om en bit av en brännmanet - osynliga och lömska. Flickan var så liten att hon inte kunde prata men hon liksom kliade sig på tungan. Hon måste ha ätit nåt eller i alla fall haft nåt i munnen. En tropisk insekt eller nån giftig fisk, tänkte jag genast!
En man som fanns i närheten som kom fram när han hörde barnet. Efter vår berättelse förklarade han att hon troligen bitit i frukten från en manchineel. Manchineel - vilket vackert namn på något så obehagligt. Han pekade på en frukt som låg i sanden. Den var rund, grön, ganska hård och oansenlig, stor som en golfboll ungefär. Han sade att den var mycket giftig, att bara man får saften på huden får man blämmor. Vi såg sedan att det fanns skyltar på vissa stammar som varnade för att man skulle ligga under träden.
Senare har jag undrat vad det egentligen var för märklig frukt. Nu vet jag, och det är inget för små flickor att leka med på sandstränder. Så här skriver Harry S. Pariser i Explore Barbados:
Its elliptical leaves possess a strange bright green sheen. The ma[n]chineel secretes a fluid which may be deadly and it is said to be the original apple in the Garden of Eden. Biting into its innocuous-looking yet highly poisonous fruit will cause your mouth to burn and your tounge to swell up. In fact, all parts of this tree are potentially deadly. Cattle, standing under the tree after a torrential tropical downpour, have been known to lose their hides as drops fall from leaves. Other tales tell of locals going blind after a leaf touched an eye. Slaves … wishing to do away with a particularly despicable master would insert minute quantities of juice into an uncooked potato. Cooked, these small doses were undetectable but always fatal if served to the victim over a long period of time. If you should spot one of these trees - which are not uncommon along the island’s beaches - stay well away!
Så här kan det se ut på stränderna, solen skiner, det susar lite bland löven, stammarna är målade … i lite väl anmärkningsvärda färger, och vad är det som hänger där uppe?
Så här ser själva frukten ut, så om du ser nåt runt litet grönt - spring!
I min familj har länge ordet approchera använts, kanske för att vi har mycket band till Frankrike. Jag har även hört ordet på andra håll och alltid ungefär synonymt med “försiktigt närma sig”. Jag trodde alltid att ordet hade den franska stavningen men kunde inte hitta det i ordlistor.
Nu hittade jag ordet i SAOB med stavningen “sch”. En sökning på Google (tillsammans med ordet “är” för att sortera bort andra språk) ger över 10 000 träffar (av vilka många är franska i alla fall), men endast med stavningen “ch”. SAOB antyder bara mycket gamla bruk av ordet. Jag frågade mig om ordet har någon modernare historia och i så fall med vilken stavning?
Jag vände mig till Språkrådet och fick följande svar:
Hej!
I senaste upplagan av Svenska Akademiens ordlista (2006) stavas det approchera = närma sig, för att ta kontakt. Verbet “approchera” är känt i svensk skrift sedan 1700-talet. Det kommer av franskans “approcher”.
Några aktuella exempel på användning:
“Vi har försökt under årens lopp att på olika sätt approchera NGM, men det har aldrig lyckats”, säger Patrik Engellau. (Dagens Industri 2002-02-05)
“De enades också om att hans skulle hjälpa de företag som ville ha egna ombud och därvid försöka approchera ombud som inte var så dyra.” (Advokatsamfundet).
“För det är just de tränare, och den träning, som kan hjälpa simmarna att nå sin maximala potential som vi måste approchera och offerera jobb för landslagsuppdragen.” (Simma.nu)
“Leif Stengård har nämnts som varande lämplig att approchera. som sammankallande för en festkommitté inför 66-ornas jubileum.” (Styrelsesammanträde i föreningen Gamla Blackebergare).
Det verkar som om ordet fått en ökad användning. Det används oftast lite skämtsamt, i vardagliga sammanhang.
Med vänliga hälsningar
Eva Olovsson
Språkvårdare, klarspråksfrågor
När jag var liten (själsligen alltså), under Stockholms filmfestivals begynnelse, gick folk runt och kallade sig cineaster istället för filmälskare och dylikt. Att ta till en synonym, gärna med framtoning mer närliggande latinet eller grekiskan, är ett vanligt grepp bland afficionados för att utskilija och understryka sin särskilda förståelse för sitt älsklingsämne.
Sedan kom en tid under 90-talets andra hälft när det spreds ett rykte om att cineast minsann inte betydde filmälskare, utan filmskapare, och att alla som kallade sig cineaster bevisligen inte var mer än tölpiga amatörer som inte ens själva visste vad deras epitet betydde.
Det har undsluppit mig ända till nu att faktiskt undersöka saken. Norstedts stora svenska ordbok säger att det betyder “person som speciellt intresserar sig för filmen som konstart och är väl insatt i dess särsk. uttrycksmöjligheter; äv. ngt utvidgat filmkännare” medan SAOL går mer rakt på sak: “filmkännare; filmbiten person”.
Problemet härstammar troligen från faktumet att ordet är ett franskt låneord och på franska används det om just filmmakare, till skillnad från cinéphile, det vill säga filmälskare. Om vi får tro Akademien har det alltså skett en betydelseglidning, eller -breddning, vid inlånet i svenskan.
Tvivlens tid är förbi och jag kan ånyo hävda att jag känner äkta cineaster i bemärkelsen filmkännare, och ibland om jag känner mig riktigt stursk även kalla mig själv så, men det kräver numer att jag först försätter mig i visst bombastiskt sinnelag. För det går väl inte att säga att man är lite av något som kräver att man är mycket?
Senaste kommentarer