Reflektioner kring liv, konst och filosofi.
Helena Granström har skrivit en helig bok. Den heter Alltings mått. Om du är människa, förstår eller kan tänka dig att lära dig svenska samt tror på tanken att något för mänskligheten viktigt kan förmedlas genom tecken, så behöver du läsa denna bok och förstå den. Boken är ett järtecken på den metafysiska revolution vi står inför; jag tillägger prefixet jär då revolution nödvändigtvis föder smärta. Och det är om smärta denna bok handlar.
Helena Granströms Alltings mått, 2008.
Detta är egentligen ett egennamn på ett träd som växer i Västindien. Jag stötte på trädet på en resa dit med en vän och hennes dotter. Vi låg på en strand inte långt från ett hotell då barnet plötsligt började gallskrika. Vi kunde inte förstå vad som hänt för vi hittade inga tecken på sår eller stickor. Jag tänkte att det rörde sig om en bit av en brännmanet - osynliga och lömska. Flickan var så liten att hon inte kunde prata men hon liksom kliade sig på tungan. Hon måste ha ätit nåt eller i alla fall haft nåt i munnen. En tropisk insekt eller nån giftig fisk, tänkte jag genast!
En man som fanns i närheten som kom fram när han hörde barnet. Efter vår berättelse förklarade han att hon troligen bitit i frukten från en manchineel. Manchineel - vilket vackert namn på något så obehagligt. Han pekade på en frukt som låg i sanden. Den var rund, grön, ganska hård och oansenlig, stor som en golfboll ungefär. Han sade att den var mycket giftig, att bara man får saften på huden får man blämmor. Vi såg sedan att det fanns skyltar på vissa stammar som varnade för att man skulle ligga under träden.
Senare har jag undrat vad det egentligen var för märklig frukt. Nu vet jag, och det är inget för små flickor att leka med på sandstränder. Så här skriver Harry S. Pariser i Explore Barbados:
Its elliptical leaves possess a strange bright green sheen. The ma[n]chineel secretes a fluid which may be deadly and it is said to be the original apple in the Garden of Eden. Biting into its innocuous-looking yet highly poisonous fruit will cause your mouth to burn and your tounge to swell up. In fact, all parts of this tree are potentially deadly. Cattle, standing under the tree after a torrential tropical downpour, have been known to lose their hides as drops fall from leaves. Other tales tell of locals going blind after a leaf touched an eye. Slaves … wishing to do away with a particularly despicable master would insert minute quantities of juice into an uncooked potato. Cooked, these small doses were undetectable but always fatal if served to the victim over a long period of time. If you should spot one of these trees - which are not uncommon along the island’s beaches - stay well away!
Så här kan det se ut på stränderna, solen skiner, det susar lite bland löven, stammarna är målade … i lite väl anmärkningsvärda färger, och vad är det som hänger där uppe?
Så här ser själva frukten ut, så om du ser nåt runt litet grönt - spring!
I mitt sökande efter den perfekta anteckningsboken gjorde jag i början på 90-talet en design där jag tyckte mig ha tänkt ut allt; den skulle ha ett grovt skyddande omslag av skinn, den skulle vara av industriell kvalitet (alltså inte bara god kvalitet), sådan kvalitet att den överlever ett krig, den skulle ha utbytbara blad så att man dels kunde behålla det vackra fodralet och arkivera innehållet och inte minst dels använda precis vilken inlaga man ville (vare sig det var pergament, plast eller brons), den skulle ha pennan noga fäst i en kedja så att den aldrig tappas bort, den skulle kunna förslutas och den skulle vara estetikst tilltalande. Jag gjorde ritningen, införskaffade allt material och förberedde det men märkligt nog kom jag aldrig för mig att sätta ihop den. Vill minnas att det berodde på att jag aldrig hade rätt diameter på borren, inte hade en metallfil eller tillräckligt vass skalpell att skära skinnet med.
Så hittade jag den idag i ett litet skåp och bestämde mig genast för att avsluta projektet. Jag ser detta som ett utkast till en prototyp, men tycker det är en intressant produkt med många utvecklingsmöjligheter.
Om några timmar åker jag förresten till Frankrike. Bon appétit!
När jag var liten (själsligen alltså), under Stockholms filmfestivals begynnelse, gick folk runt och kallade sig cineaster istället för filmälskare och dylikt. Att ta till en synonym, gärna med framtoning mer närliggande latinet eller grekiskan, är ett vanligt grepp bland afficionados för att utskilija och understryka sin särskilda förståelse för sitt älsklingsämne.
Sedan kom en tid under 90-talets andra hälft när det spreds ett rykte om att cineast minsann inte betydde filmälskare, utan filmskapare, och att alla som kallade sig cineaster bevisligen inte var mer än tölpiga amatörer som inte ens själva visste vad deras epitet betydde.
Det har undsluppit mig ända till nu att faktiskt undersöka saken. Norstedts stora svenska ordbok säger att det betyder “person som speciellt intresserar sig för filmen som konstart och är väl insatt i dess särsk. uttrycksmöjligheter; äv. ngt utvidgat filmkännare” medan SAOL går mer rakt på sak: “filmkännare; filmbiten person”.
Problemet härstammar troligen från faktumet att ordet är ett franskt låneord och på franska används det om just filmmakare, till skillnad från cinéphile, det vill säga filmälskare. Om vi får tro Akademien har det alltså skett en betydelseglidning, eller -breddning, vid inlånet i svenskan.
Tvivlens tid är förbi och jag kan ånyo hävda att jag känner äkta cineaster i bemärkelsen filmkännare, och ibland om jag känner mig riktigt stursk även kalla mig själv så, men det kräver numer att jag först försätter mig i visst bombastiskt sinnelag. För det går väl inte att säga att man är lite av något som kräver att man är mycket?
Glöm allt prat om “homerun” och “submarine”, osv. - här presenteras den vetenskapliga nomenklaturen. Jag låter denna klassificeringstabell, publicerad 1997 i Scandinavian Journal of Gastroenterology, tala sitt eget … bruna språk. Man undrar hur längde det dröjer innan något oberoende kinesiskt forskarlag hittar utskiljbara undergrupper till dessa sju huvudkategorier. Tja, jag lämnar den frågan åt läsaren att fundera över.
Källa: http://en.wikipedia.org/wiki/Bristol_stool_scale
Denna butik har funnits länge. Det råder inget tvivel om vad för slags artiklar de säljer. Men jag har alltid undrat hur denna filmiskt storslagna, retrofutiristiska och kommunistiska titel uppkom. Hur såg tankekedjan ut, hjärnstormen, hur såg minerna ut när grundaren framlade förslaget, eller när han första gången berättade om det för sina nära; “Gunilla kära, jag har kommit på vad vår butik ska heta - den ska heta Kraftelektro.” Vad gjorde hon då? Nickade hon, log hon, spratt det till inom henne av glädje för att han äntligen hittat det perfekta namnet? Namnet vore ju mer passande på ett stort aktiebolag huserande i någon av skyskraporna i föregående inlägg - som hämtat ur en svensk motsvarighet till Gotham City. Eller är det helt enkelt så att Jan Lööf ligger bakom det?
Norstedts ordbok ger följande definition för ordet “blottare”: “Person som har sjukligt behov att blotta sina könsorgan, vanligen för personer av motsatt kön.” Sedan ges ett exempel: “Blottare kallas ofta för fula gubbar.” Mycket intressant. Ordet “blogg” introducerades 2004 i svenskan med betydelsen “öppen dagbok på webben”. Från det bildar vi “bloggare” - den som skriver bloggar. Men vad skrivs i bloggar?
Grovt sett tycker jag man kan dela upp bloggarna i de mer opersonliga - ibland rena ämnes- eller yrkesbloggar - samt de faktiska dagböckerna som kan vara mycket personliga och utelämnande. (Håll i er nu för här kommer en generalisering…) De mer opersonliga bloggarna är i allmänhet knutna till en person som skriver sitt namn och ogenerat berättar om sina intressen. Men dessa intressen är sällan intima redogörelser av känsligt slag. Därför lämnar jag dem därhän.
De personliga bloggarna å andra sidan utmärks i högre grad av anonymitet, men maskeringen skapar en stor frihetskänsla som vi är i behov av. Osynliga kan vi röra oss i det publika rummet och säga vad vi vill om oss själva och vår nästa. Det är lite som att skriva dagbok och trots alla åtbörder hoppas man ändå på att någon ska tjuvläsa. Eller att skriva i sin dagbok, och utan att man vill erkänna det - fast man egentligen vet det - så sitter helt ett gäng ihopkurade under bordet och ser genom bordsskivan, pärmar och alla sidor och liksom spegelvänt läser av bläcket då det hastigt torkar in i pappret. Men den personliga akten att blottlägga sitt inre, och inte heller sällan, detaljer om ens könsliv - ja varför inte, ingen större skillnad - ens könsdelar, är snarlik den drift som den inneslutne blottaren måste känna och som driver honom (oftast män) till att tvinga på andra hela sin mänsklighet. Blottaren behöver någon som ser. Bloggaren likaså.
Återigen, vad består skillnaden i? Jag menar, alla bär trenchcoat idag i alla fall. Och lösnäsa kallas “handle” eller “nick” på nätet. Visst, en blottare tvingar på sin “bloggs hela längd” i ett svep, medan bloggarens läsare i allmänhet kan självdosera. Hårklyverier! Såvitt jag ser finns ingen skillnad… utom det att bloggare skiljer sig från blottare i det att t:na bytts ut mon g:n (vilket påpekats av andra). Norstedts berättar att de också kallas för “fula gubbar”; där har vi ett g, vi måste således byta ut det mot ett t, och vips har vi Fula tubbar.
En sak har slagit mig, där jag tycker att många människor reagerar helt fel, nämligen när folk blir irriterade på andra som talar i mobiltelefonen på tunnelbana, buss och liknande. En sak är på tåg eftersom där ofta finns människor som behöver tiden för att sova eller jobba mer eller mindre ostört. Men i tunnelbanan och på bussen? Detta måste redas ut.
Till att börja med är det inte faktumet att det talas om privata saker som gör att folk blir irriterade, utan att det känns så märkligt när man hör bara ena parten av en dialog. Hjärnan får svårt att koppla bort och försöker spela den andre parten. Om det då rör sig om privata saker känner sig den ofrivillige lyssnaren tvungen att lämna ut något av sig själv, men det är ju en villa! Visst finns det gränser - jag vill inte heller höra grafiska redogörelser för sjukdomstillstånd eller misslyckade sexualupplevelser - men som alllmänt förhållningssätt tycker jag det är oärligt att säga att man “inte vill höra detaljer ur andras privatliv”. Tvärtom visar ju alla trender på motsatsen, dagens populärkultur tycks fixerad vid just detta. Pröva istället att aktivt försöka förutsäga vad den andre säger och du kommer få mycket lustiga svar av din motkonversatör. Och reaktionen, ovilligheten att dela med sig av sig själv, är osund, reagerar man så behöver man träna på att göra just detta. Genom att tala i mobilen kan du alltså göra någon annan en tjänst.
Men jag tycker inte bara att det är oärligt, jag tycker det är frihetsberövande och kulturvidrigt. I Sverige är vi alldeles för tama när det gäller att tala med okända, som att vi tror att varje samtal måste leda till något, att det kostar att svara på en fråga. Att nu redan i sin linda kväsa denna unga yttring där människor publikt börjar tala om sina liv - om än bara ena hälften av ett diskuterande par - är ju att tvinga människor till tystnad. Var går gränsen till diskussionsförbud? Det är ju fascism, ser ni inte det!
Därför tycker jag att vi istället vänder på situationen, vi skippar mobilfria zoner och inför konversationsvagnar, med stora skyltar som säger “Tystnad beifvras!”. Vidare anställer vi uniformerade konversatörer som ser till att smörja umgänget, ställa intressanta frågor, berätta anekdoter och prata med enstöringar. På så vis kommer den svenska konversationskonsten att slipas, och dessutom finns plötsligt en plats för alla dessa människor som har så mycket intressant att säga men som kanske inte kan så mycket annat. Skulle någon insistera på att tiga får denne helt enkelt ombes att lämna vagnen.
Inte så mycket att skriva. Man tänker på växthuseffekten, den milda vintern, att det tycks som att kylan trots allt börjar komma, att det är friskt, att solen står så lågt och att det är vackert.
Lunds universitet förtjänar all respekt för sin anrika tradition och sitt breda kursutbud:
Senaste kommentarer