Ni som gillar snyggt, ta och hälsa på hos fulheten.com.
Arkiv för kategorin 'Konst'
Hittade i DN idag en notis om att det fanns vissa planer på att bygga en skyskrapa i Stockholm redan 1928, med New York som förebild. Fenomenala byggnader, om man frågar mig, i synnerhet 25-våningsalternativet i zigguratform. Tänk er själva att på tredje trädgården sitta på ett café i en rottingstol, läsa något underhållande och sakta suga på en karkadir!
För den som mest blir trött på dagens filmkrönikörer och filmskapare, se följande underbara och briljanta dialog mellan Nils Petter Sundgren och Ingmar Bergman angående skräckfilmen Vargtimmen. Detta är mästerskap där krönikörens eget yrkesutövande blir till konst:
Sundgrens intervju med Bergman om Vargtimmen
Om länken skulle brytas, gå till http://svt.se/ och sök i deras arkiv efter “vargtimmen”. Vargtimmen är i sig för övrigt en lysande bild av konstnärens perspektiv.
Angående känslighet och konsnärlig omutbarhet: Ray Monk berättar om Wittgensteins syn på musik och genialitet i Ludwig Wittgenstein - The duty of a genius, från 1990:
Until he was fourteen, he was content to feel himself surrounded by genius, rather than possessed of it. A story he told in later life concerned an occasion when he was woken at three in the morning by the sound of piano. He went downstairs to find Hans performning one of his own compositions. Hans’s concentration was manic. He was sweating, totally absorbed, and completely oblivious of Ludwig’s presence. The image remained for Ludwig a paradigm of what it was like to be possessed of genius.
The extent to which the Wittensteins venerated music is perhaps hard for us to apprecate today. Certainly there is no modern equivalent of the form this veneration took, so intimately connected was it with the Viennese classical tradition. Ludwig’s own musical tastes - which were, as far as we can judge, typical of his family - struck many of his later Cambridge contemporaries as deeply reactionary. He would tolerate nothing later than Brahms, and even in Brahms, he once said, ‘I can begin to her the sound of machinery.’ The true ’son sof God’ were Mozart and Beethoven.
Ord och inga visor. Det bör tilläggas att Brahms var vän till familjen, och att Wittgensteins bror Hans var ett musikaliskt underbarn som bemästrade fiol och piano som barn och började komponera redan vid fyra. Men det blev ingen Mozart av honom, han tog tyvärr sitt liv.
Min mycket sympatiske lärare i franska, som jag hade vid l’Institut Catholique, sade med utmanande blick och djup röst om sitt språk: “Le français, c’est une femme mysterieuse.” En av språkets oomtvistade mästare är Victor Hugo. I sitt opus Les misérables inleder han tredje bandet (i min utgåva) med följande stycken så skickligt författade att jag blir förbannad och gråtfärdig; och lika mycket som de är bra är de oöversättliga. Jag tar mig friheten att kommentera:
Chapitre I - Parvulus
Paris a un enfant et la forêt a un oiseau; l’oiseau s’appelle le moineau; l’enfant s’appelle le gamin.
Märk den rytmiska vokalbruket, ungefär a-å-å-å-a-ä, enfant-oiseau-oiseau- moineau-enfant-gamin - han slår an tonen genom ett faktiskt ackord. Alltså meningen slutar i dur. Detta korta kapitel som behandlar Paris gatubarn - något som idag inte alls lättvindligt beskrivs ur poetisk synvinkel - inleds genom att utan omsvep dra fingrarna över lutan. Vidare målas hela tavlan, inte i detalj, men riktningen blir kristallklar. Skogens fågel och stadens barn. Hemskt, men också sant, människans förmåga att trots alla odds överleva. Den fattige och utstötte har trots allt också en vardag. Och låt oss nu inte glömma att hela verket heter just Samhällets olycksbarn, Hugo var alltså ingen drömmare. Oöversättligt: sparv på svenska rimmar inte med fågel. Ackordet går förlorat.
Accouplez ces deux idées qui contiennent, l’une toute la fournaise, l’autre toute l’aurore, choquez ces étincelles, Paris, l’enfance; il en jaillit un petit être. Homuncio, dirait Plaute.
Hänsynslöst slungar Hugo läsaren mellan vitt skilda skrivsätt; först instruerar han oss strängt hur vi ska läsa, han förutsätter att vi ser sambanden mellan dels paret “eldhärd, soluppgång” och dels storheterna “Paris, barndomen” - inga konnektiv, bara komman - sedan en baktakt, en luftgrop, ett semikolon; “därur springer en liten varelse”. En förlossning, både till innehåll och form. Slutligen drar han oss obönhörligen 2200 år tillbaka i tiden, vi landar hos författaren Titus Maccius Plautus; redan Plautus har ett namn för varelsen: “Homuncio”. Det är modigt, det är vansinne. Hur får man in allt detta i trettioen ord?
Ce petit être est joyeux. Il ne mange pas tous les jours et il va au spectacle, si bon lui semble, tous les soirs. Il n’a pas de chemise sur le corps, pas de souliers aux pieds, pas de toit sur la tête; il est comme les mouches du ciel qui n’ont rien de tout cela. Il a de sept à treize ans, vit par bandes, bat le pavé, loge en plein air, porte un vieux pantalon de son père qui lui descend plus bas que les talons, un vieux chapeau de quelque autre père qui lui descend plus bas que les oreilles, une seule bretelle en lisière jaune, court, guette, quête, perd le temps, culotte des pipes, jure comme un damné, hante le cabaret, connaît des voleurs, tutoie des filles, parle argot, chante des chansons obscènes, et n’a rien de mauvais dans le cœur. C’est qu’il a dans l’âme une perle, l’innocence, et les perles ne se dissolvent pas dans la boue. Tant que l’homme est enfant, Dieu veux qu’il soit innocent.
Stycket är en uppräkning av adjektiv och substantiv i all enkelhet tillhörande gamängen. Hugo tillåter humor - gamängen har byxor från en pappa, och hatt från en annan pappa. Stycket slutar med en religiös och existentiell betraktelse som säger att “Så länge som människan är barn, vill Gud att han är oskyldig.” Hugo förstår att barnet inte följer reglerna, Hugo uppmanar oss att förlåta dessa stackare, att se dem som i grunden oskyldiga sina öden och handligar; han gör det genom att berätta om Guds vilja att deras oskyldighet består. Och naturligtvis levererat i form av ett par subtila rim. Att komma undan med det i prosa - briljant.
Si l’on demandait à l’énorme ville: Qu’est-ce que c’est que cela? elle répondrait: C’est mon petit.
“Skulle man fråga den enorma staden: Vad är detta? skulle hon svara: Det är min lilla…” En sagolik antropomorfism, kvinnan modern Paris. Jag älskar svenska, men frågan “vad är detta?” står sig helt enkelt inte mot den oerhört eftertänksamma sex- eller sjustaviga franska stackatot. Vi får inte fylla på med ord, då bevaras inte undrans renhet. Ellipsen i slutet därför att i franskan sägs bara “mon petit”, inte min lilla varelse, inte mitt lilla barn eller något annat. Ellipsen finns redan där; “mon petit quoi? Men det är just vad vi frågade efter strax innan; frågan ekar i Paris gensvar; på detta vis ska vi läsa vad den volym som följer handlar om: det är litet och det tillhör Paris.
Det var allt för idag. Godnatt mina vänner.
Hur når man världen, hur vaknar man, hur blir allt taktilt och meningsfullt? Denísov ger svaret till Róstov:
Ser du, min vän, vi sover så länge vi inte älskar. Vi går omkring i en sorts dvala. Vi är stoftets barn… Men så snart du älskar, blir du en gud, du blir ren igen som på skapelsens första dag…
Leo Tolstoj, Krig och fred, 1958.


Senaste kommentarer