Konst « Gabriel Sandbergs vävlogg

Arkiv för kategorin 'Konst'

Vivaldi Piazzolla, ett lika

Publicerade torsdag 18 september, 2008 Celebrity Deathmatch , Konst 4 Kommentarer

Fick genom Italienska kulturinstitutet gratisbiljetter till en specialföreställning på Berwaldhallen med La Scalas kammarorkester. Reportoaren bestod av Vivaldi och Piazzolla:

A. Vivaldi: Concerto n. 1 in Mi maggiore, La Primavera
A. Piazzolla: Verano porteño
A. Vivaldi: Concerto n. 2 in Sol maggiore, L’Estate
A. Piazzolla: Otoño porteño
A. Vivaldi: Concerto n. 3 in Fa Maggiore, L’Autunno
A. Piazzolla: Invierno porteño
A. Vivaldi: Concerto n. 4 in Fa minore, L’Inverno
A. Piazzolla: Primavera porteña

Totalt åtta årstider. Det var en strålande konsert. Jag tycker inte sällan klassiska konserter blir stela framföranden, på något vist ansträngda. En vilja som inte når ända fram, kanske beroende på tekniska begränsningar hos musikerna, eller kanske på bristande musikaliska visioner hos dirigenten. Jag är ingen musikkännare och kan därför egentligen inte sätta fingret på det, men denna gång upplevde jag det som en befrielse. Fiolsolisten Francesco Manara är en virtuos, även om han fick jobba hårt tycktes han aldrig gå över sin gräns. Det inger en viss känsla av trygghet när man förstår att violinisten inte kommer snubbla och bryta stråken. Det visade sig också i självsäkerheten när han med en ögonblicklig men korrekt gest avvisade en för tidig applåd.

Tolkningarna var nog traditionella men mycket vackra. Emellanåt vävdes passager ur Vivaldis verk in i Piazzollas stycken. Vivaldis signaturer är så omisskännliga att de tydligt stack ut. Kanske för tydligt, någon stund blev det kitsch. Förvisso är det kanske oundvikligt när man talar om dessa kompositörer. En verklig fusion dem emellan kräver dock mer än så.

När jag var liten hade min far en inspelning av Vivaldis Årstiderna på kassett. Jag tyckte mycket om dem då, vet inte hur många hundratals gånger jag lyssnade på dem. Idag tycker jag Årstiderna är lite barnsliga - därav kommentaren om kitsch ovan - men fullt njutbara. Men den gamla inspelningen - jag minns inte orkestern - har blivit min måttstock för tempo och temperament. För första gången på många år upplevde jag stor överensstämmelse.

Piazzolla är en ny kärlek, oundviklig i tangosammanhang. Jag tycker hans musik kan vara drömskt vacker och unik, något jag aldrig stött på annars, men jag kan också tycka att han är olidligt repetitiv och trasigt jazzig. Denna gång höll de sig på mattan, endast små flirtar med en Piazzolla man måste ha hört de åtta föregående inspelningarna för att förstå vilka toner han undviker.

Den intressantaste behållningen denna gång var inte tematiskt, utan skillnaden mellan de olika livsformer som Vivaldis barock och Piazzollas 1900-tal innebär. Inte kontrastfärger, någon slags likhet i temperatur, men likväl två olika färger. Mellan dem uppstod tack vare La Scalas Kammarorkester en bra resonans.

Högt betyg för kvällen och rekommendation att hålla utkik efter orkestern liksom Francesco Manara.

Se programmet för den som vill veta mer: De åtta årstiderna på Berwaldhallen

Om tomrum av Helena

Publicerade Onsdag 16 april, 2008 Filosofi , Konst , Livet , Språk 0 Kommentarer

Helena Granström har skrivit en helig bok. Den heter Alltings mått. Om du är människa, förstår eller kan tänka dig att lära dig svenska samt tror på tanken att något för mänskligheten viktigt kan förmedlas genom tecken, så behöver du läsa denna bok och förstå den. Boken är ett järtecken på den metafysiska revolution vi står inför; jag tillägger prefixet jär då revolution nödvändigtvis föder smärta. Och det är om smärta denna bok handlar.

Helena Granströms Alltings mått, 2008.

Futirismen och Antonio Saint Elia

Publicerade söndag 16 mars, 2008 Konst 0 Kommentarer

Stötte på dessa bilder, exempel på tidig futiristisk arkitektur. Det är skisser av Antonio Saint Elia som dog under Första världskriget 1916. Idéerna är mycket före sin tid. Jag slås av hur de skrämmande nog påminner om stora hotellkomplex på billiga charterorter; antar det är de olika planen, alla terrasser, balkonger. Får mig att tänka på att gränsen mellan avantgardets estetik och vulgärt plagierande opportunism är hårfin: den förra har en kristallklar idé, ett viktigt innehåll, den senare endast en illa dold avsikt att lura betraktaren, en lögn.

I manifestet Futirsistisk arkitektur, som tillskrivs Saint Elia, står:

… the decorative value of Futurist architecture depends solely on the use and original arrangement of raw or bare or violently colored materials.

Rörelsen vilade på La Città Nuova, tanken på den välplanerade integrerade och mekaniserade megastaden, automatisk och helt anpassad för det mänskliga livet; och på konurbation, det vill säga städers anhopning och sammansmältning i varandra. Ridley Scott lär avsiktligen ha använt Saint Elias idéer i Blade Runner. De många parallella linjerna tycks även ge återklang i Katsuhiro Otomos Akira.

Ariktekturskisser av Antonio Saint Elia, La Città Nuova, 1914.

Källa: Wikipedia

Konst 3 - Vävloggsform

Publicerade fredag 26 oktober, 2007 Konst , Övrigt 1 Kommentar

Det är ett tidsödande jobb att ändra formen på ens blogg om man inte är mästare i CSS. Nu har jag i alla fall kommit igång och börjar närma mig det jag eftersträvar. De som känner mig kommer känna igen det jag gjort: det tycks mig som att jag aldrig får nog av vissa formidéer, som att jag inbillar mig att den främsta formen är redan framtagen för oändligt länge sedan, som att jag är övermätt på den desperata jakten efter “nåt nytt” som omger mig, som att det ligger på min lott att föra detta enkla självklara vidare, som för att lugna någon, kanske allra mest mig själv. Nåväl, detta är bara ett försök till uttryck för denna känsla.

Här nedan är Peggy Gottholds och Lawrence G. Van Velzers uttryck för vad jag anser är samma idé, om än så mycket mer fullständigt genomfört. Verket är Thomas Twynes översättning från 1579 av Francesco Petrarcas De remediis utriusque fortunae, skrivet mellan 1354 och 1366. Boken är ett moralfilosofiskt verk vars titel översätts med Om botemedel mot båda slagen av lycka. NE skriver att den “fick genom sin upphöjda människosyn och sin stilkonst stor betydelse för renässanshumanismen” och Petrarca omnämns genom sin, av Augistnus inspirerade, privata öppenhet som “den första moderna människan”.

Stockholm som Paris

Publicerade måndag 17 september, 2007 Franskt , Konst 0 Kommentarer

Ta en titt på Fredrik Cavalieratos kortfilm Tempted. Tänk att Stockholm kan bli så parisiskt, pas mal… Så här skriver han:

A married man gets tempted to go down a path he might regret when he meets a young attractive woman in a coffeshop. This film was shot on super 8 film in Stockholm Sweden. It’s an homage to the French new wave films of the 60’s. Guys like Truffaut and Godard were some of the early pioneers of indie film making, this film was inspired by them. FC

Carnet marron

Publicerade Onsdag 13 juni, 2007 Franskt , Konst , Livet 4 Kommentarer

I mitt sökande efter den perfekta anteckningsboken gjorde jag i början på 90-talet en design där jag tyckte mig ha tänkt ut allt; den skulle ha ett grovt skyddande omslag av skinn, den skulle vara av industriell kvalitet (alltså inte bara god kvalitet), sådan kvalitet att den överlever ett krig, den skulle ha utbytbara blad så att man dels kunde behålla det vackra fodralet och arkivera innehållet och inte minst dels använda precis vilken inlaga man ville (vare sig det var pergament, plast eller brons), den skulle ha pennan noga fäst i en kedja så att den aldrig tappas bort, den skulle kunna förslutas och den skulle vara estetikst tilltalande. Jag gjorde ritningen, införskaffade allt material och förberedde det men märkligt nog kom jag aldrig för mig att sätta ihop den. Vill minnas att det berodde på att jag aldrig hade rätt diameter på borren, inte hade en metallfil eller tillräckligt vass skalpell att skära skinnet med.

Så hittade jag den idag i ett litet skåp och bestämde mig genast för att avsluta projektet. Jag ser detta som ett utkast till en prototyp, men tycker det är en intressant produkt med många utvecklingsmöjligheter.

Om några timmar åker jag förresten till Frankrike. Bon appétit!

Konst 2 - Konstens strävan efter klåda

Publicerade måndag 21 maj, 2007 Filosofi , Konst 0 Kommentarer

En enkel reflektion:

I konsten, i synnerhet den postmoderna, talas det ofta om att hitta nya uttrycksformer. Men jag vill hävda att denna strävan efter det nya i själva verket betyder hitta ett ny yta på ryggen där jag inte kliat mig [på länge]. Det finns inget nytt inom konsten, det har aldrig funnits något nytt och kommer aldrig finnas något nytt. Visst, historiskt, idéhistoriskt, filosofiskt, teoretiskt, ismiskt, osv. så skulle varje ögonblick kunna definieras som en separat konstupplevelse, men konstnärligt är det helt irrelevant att tala om det nya, det är helt fel frågeställning som på sin höjd kan intressera en gallerist (som således måste definieras som en som kliar folk på ryggarna). Det som däremot är relevant och som utgör grunden till detta vida spridda missförstånd om nyhetens behag, kan förklaras genom följande enkla resonemang:

1. Det är ett faktum att varje människa är unik.

2. Att utöva konst är på ett fundamentalt vis närmandet av en själv, resan inåt mot det ursprungliga, äkta, rena, djupt mänskliga. (Jag är fullt medveten om postmodernisternas avsky för detta ordbruk, men jag avskyr i lika hög grad deras.)

3. När konstnären “hittar sitt uttryck”, som man säger, betyder det att hon/han hittat ett sätt att intuitivt kommunicera de inre bilder som framträder under resan.

4. Eftersom varje människa är unik blir varje kommunicerad bild unik, förutsatt att den är äkta.

5. Det som är unikt har aldrig tidigare funnits varför det inger känslan av nyhet. (Observera att det kommer aldrig finnas igen, för om det gör så betyder det inget annat än plagiat.)

Det nya är alltså endast ett symptom av det äkta. Det är inte ens ett positivt symptom - det ska inte värderas så för om så sker förskjuts perspektivet och ett värde som bara fäster på konstnärlighet tvingas beskriva något logiskt värdetomt.

Det svåra i sammanhanget är något så modernistiskt som äkthet. Äkta betyder att konstnären inte försummar kontakten med sig själv. Det kan ske tex. genom rädsla, att konstnären undviker det som är relevant att visa; resultatet kallas då lögn. Kontakten kan även försummas genom lättja, nämligen när det relevanta undviks för att det är för svårt, jobbigt eller farligt att framställa; resultatet kallas då fusk. Ett tredje sätt att förlora själen ur sikte är opportunism, alltså att följa en trend, anpassa sig, lära sig vad som går att sälja; resultatet kallas då plagiat.

Det var vad jag hade att säga denna gång om konsten.

Grace Jones does Astor Piazzolla

Publicerade torsdag 22 mars, 2007 Franskt , Konst 4 Kommentarer

Tack Linnea för tipset till denna klassiker. Letade genast upp den på YouTube. Tack även Johan för att du en gång för eoner sen introducerade mig för Grace. Luta er tillbaka och lyssna på nåt tungt, soft och sexigt.