Reflektioner kring liv, konst och filosofi.
Ta en titt på Fredrik Cavalieratos kortfilm Tempted. Tänk att Stockholm kan bli så parisiskt, pas mal… Så här skriver han:
A married man gets tempted to go down a path he might regret when he meets a young attractive woman in a coffeshop. This film was shot on super 8 film in Stockholm Sweden. It’s an homage to the French new wave films of the 60’s. Guys like Truffaut and Godard were some of the early pioneers of indie film making, this film was inspired by them. FC
I min familj har länge ordet approchera använts, kanske för att vi har mycket band till Frankrike. Jag har även hört ordet på andra håll och alltid ungefär synonymt med “försiktigt närma sig”. Jag trodde alltid att ordet hade den franska stavningen men kunde inte hitta det i ordlistor.
Nu hittade jag ordet i SAOB med stavningen “sch”. En sökning på Google (tillsammans med ordet “är” för att sortera bort andra språk) ger över 10 000 träffar (av vilka många är franska i alla fall), men endast med stavningen “ch”. SAOB antyder bara mycket gamla bruk av ordet. Jag frågade mig om ordet har någon modernare historia och i så fall med vilken stavning?
Jag vände mig till Språkrådet och fick följande svar:
Hej!
I senaste upplagan av Svenska Akademiens ordlista (2006) stavas det approchera = närma sig, för att ta kontakt. Verbet “approchera” är känt i svensk skrift sedan 1700-talet. Det kommer av franskans “approcher”.
Några aktuella exempel på användning:
“Vi har försökt under årens lopp att på olika sätt approchera NGM, men det har aldrig lyckats”, säger Patrik Engellau. (Dagens Industri 2002-02-05)
“De enades också om att hans skulle hjälpa de företag som ville ha egna ombud och därvid försöka approchera ombud som inte var så dyra.” (Advokatsamfundet).
“För det är just de tränare, och den träning, som kan hjälpa simmarna att nå sin maximala potential som vi måste approchera och offerera jobb för landslagsuppdragen.” (Simma.nu)
“Leif Stengård har nämnts som varande lämplig att approchera. som sammankallande för en festkommitté inför 66-ornas jubileum.” (Styrelsesammanträde i föreningen Gamla Blackebergare).
Det verkar som om ordet fått en ökad användning. Det används oftast lite skämtsamt, i vardagliga sammanhang.
Med vänliga hälsningar
Eva Olovsson
Språkvårdare, klarspråksfrågor
I mitt sökande efter den perfekta anteckningsboken gjorde jag i början på 90-talet en design där jag tyckte mig ha tänkt ut allt; den skulle ha ett grovt skyddande omslag av skinn, den skulle vara av industriell kvalitet (alltså inte bara god kvalitet), sådan kvalitet att den överlever ett krig, den skulle ha utbytbara blad så att man dels kunde behålla det vackra fodralet och arkivera innehållet och inte minst dels använda precis vilken inlaga man ville (vare sig det var pergament, plast eller brons), den skulle ha pennan noga fäst i en kedja så att den aldrig tappas bort, den skulle kunna förslutas och den skulle vara estetikst tilltalande. Jag gjorde ritningen, införskaffade allt material och förberedde det men märkligt nog kom jag aldrig för mig att sätta ihop den. Vill minnas att det berodde på att jag aldrig hade rätt diameter på borren, inte hade en metallfil eller tillräckligt vass skalpell att skära skinnet med.
Så hittade jag den idag i ett litet skåp och bestämde mig genast för att avsluta projektet. Jag ser detta som ett utkast till en prototyp, men tycker det är en intressant produkt med många utvecklingsmöjligheter.
Om några timmar åker jag förresten till Frankrike. Bon appétit!
När jag var liten (själsligen alltså), under Stockholms filmfestivals begynnelse, gick folk runt och kallade sig cineaster istället för filmälskare och dylikt. Att ta till en synonym, gärna med framtoning mer närliggande latinet eller grekiskan, är ett vanligt grepp bland afficionados för att utskilija och understryka sin särskilda förståelse för sitt älsklingsämne.
Sedan kom en tid under 90-talets andra hälft när det spreds ett rykte om att cineast minsann inte betydde filmälskare, utan filmskapare, och att alla som kallade sig cineaster bevisligen inte var mer än tölpiga amatörer som inte ens själva visste vad deras epitet betydde.
Det har undsluppit mig ända till nu att faktiskt undersöka saken. Norstedts stora svenska ordbok säger att det betyder “person som speciellt intresserar sig för filmen som konstart och är väl insatt i dess särsk. uttrycksmöjligheter; äv. ngt utvidgat filmkännare” medan SAOL går mer rakt på sak: “filmkännare; filmbiten person”.
Problemet härstammar troligen från faktumet att ordet är ett franskt låneord och på franska används det om just filmmakare, till skillnad från cinéphile, det vill säga filmälskare. Om vi får tro Akademien har det alltså skett en betydelseglidning, eller -breddning, vid inlånet i svenskan.
Tvivlens tid är förbi och jag kan ånyo hävda att jag känner äkta cineaster i bemärkelsen filmkännare, och ibland om jag känner mig riktigt stursk även kalla mig själv så, men det kräver numer att jag först försätter mig i visst bombastiskt sinnelag. För det går väl inte att säga att man är lite av något som kräver att man är mycket?
Tack Linnea för tipset till denna klassiker. Letade genast upp den på YouTube. Tack även Johan för att du en gång för eoner sen introducerade mig för Grace. Luta er tillbaka och lyssna på nåt tungt, soft och sexigt.
Läste förresten att MTV:s ägare försöker stämma YouTube på 7 miljarder kronor för att de har upphovsrättsskyddat material, se här.
Om det var så här skulle jag titta på Eurovisionsschalagerfestivalen oftare, se en bedårande France Gall vinna för Luxemburg 1965:
Min mycket sympatiske lärare i franska, som jag hade vid l’Institut Catholique, sade med utmanande blick och djup röst om sitt språk: “Le français, c’est une femme mysterieuse.” En av språkets oomtvistade mästare är Victor Hugo. I sitt opus Les misérables inleder han tredje bandet (i min utgåva) med följande stycken så skickligt författade att jag blir förbannad och gråtfärdig; och lika mycket som de är bra är de oöversättliga. Jag tar mig friheten att kommentera:
Chapitre I – Parvulus
Paris a un enfant et la forêt a un oiseau; l’oiseau s’appelle le moineau; l’enfant s’appelle le gamin.
Märk den rytmiska vokalbruket, ungefär a-å-å-å-a-ä, enfant-oiseau-oiseau- moineau-enfant-gamin – han slår an tonen genom ett faktiskt ackord. Alltså meningen slutar i dur. Detta korta kapitel som behandlar Paris gatubarn – något som idag inte alls lättvindligt beskrivs ur poetisk synvinkel – inleds genom att utan omsvep dra fingrarna över lutan. Vidare målas hela tavlan, inte i detalj, men riktningen blir kristallklar. Skogens fågel och stadens barn. Hemskt, men också sant, människans förmåga att trots alla odds överleva. Den fattige och utstötte har trots allt också en vardag. Och låt oss nu inte glömma att hela verket heter just Samhällets olycksbarn, Hugo var alltså ingen drömmare. Oöversättligt: sparv på svenska rimmar inte med fågel. Ackordet går förlorat.
Accouplez ces deux idées qui contiennent, l’une toute la fournaise, l’autre toute l’aurore, choquez ces étincelles, Paris, l’enfance; il en jaillit un petit être. Homuncio, dirait Plaute.
Hänsynslöst slungar Hugo läsaren mellan vitt skilda skrivsätt; först instruerar han oss strängt hur vi ska läsa, han förutsätter att vi ser sambanden mellan dels paret “eldhärd, soluppgång” och dels storheterna “Paris, barndomen” – inga konnektiv, bara komman – sedan en baktakt, en luftgrop, ett semikolon; “därur springer en liten varelse”. En förlossning, både till innehåll och form. Slutligen drar han oss obönhörligen 2200 år tillbaka i tiden, vi landar hos författaren Titus Maccius Plautus; redan Plautus har ett namn för varelsen: “Homuncio”. Det är modigt, det är vansinne. Hur får man in allt detta i trettioen ord?
Ce petit être est joyeux. Il ne mange pas tous les jours et il va au spectacle, si bon lui semble, tous les soirs. Il n’a pas de chemise sur le corps, pas de souliers aux pieds, pas de toit sur la tête; il est comme les mouches du ciel qui n’ont rien de tout cela. Il a de sept à treize ans, vit par bandes, bat le pavé, loge en plein air, porte un vieux pantalon de son père qui lui descend plus bas que les talons, un vieux chapeau de quelque autre père qui lui descend plus bas que les oreilles, une seule bretelle en lisière jaune, court, guette, quête, perd le temps, culotte des pipes, jure comme un damné, hante le cabaret, connaît des voleurs, tutoie des filles, parle argot, chante des chansons obscènes, et n’a rien de mauvais dans le cœur. C’est qu’il a dans l’âme une perle, l’innocence, et les perles ne se dissolvent pas dans la boue. Tant que l’homme est enfant, Dieu veux qu’il soit innocent.
Stycket är en uppräkning av adjektiv och substantiv i all enkelhet tillhörande gamängen. Hugo tillåter humor – gamängen har byxor från en pappa, och hatt från en annan pappa. Stycket slutar med en religiös och existentiell betraktelse som säger att “Så länge som människan är barn, vill Gud att han är oskyldig.” Hugo förstår att barnet inte följer reglerna, Hugo uppmanar oss att förlåta dessa stackare, att se dem som i grunden oskyldiga sina öden och handligar; han gör det genom att berätta om Guds vilja att deras oskyldighet består. Och naturligtvis levererat i form av ett par subtila rim. Att komma undan med det i prosa – briljant.
Si l’on demandait à l’énorme ville: Qu’est-ce que c’est que cela? elle répondrait: C’est mon petit.
“Skulle man fråga den enorma staden: Vad är detta? skulle hon svara: Det är min lilla…” En sagolik antropomorfism, kvinnan modern Paris. Jag älskar svenska, men frågan “vad är detta?” står sig helt enkelt inte mot den oerhört eftertänksamma sex- eller sjustaviga franska stackatot. Vi får inte fylla på med ord, då bevaras inte undrans renhet. Ellipsen i slutet därför att i franskan sägs bara “mon petit”, inte min lilla varelse, inte mitt lilla barn eller något annat. Ellipsen finns redan där; “mon petit quoi? Men det är just vad vi frågade efter strax innan; frågan ekar i Paris gensvar; på detta vis ska vi läsa vad den volym som följer handlar om: det är litet och det tillhör Paris.
Det var allt för idag. Godnatt mina vänner.
Senaste kommentarer