Arkiv för kategorin 'Filosofi'



Konversationsvagn - Tysnad beifvras!

En sak har slagit mig, där jag tycker att många människor reagerar helt fel, nämligen när folk blir irriterade på andra som talar i mobiltelefonen på tunnelbana, buss och liknande. En sak är på tåg eftersom där ofta finns människor som behöver tiden för att sova eller jobba mer eller mindre ostört. Men i tunnelbanan och på bussen? Detta måste redas ut.

Till att börja med är det inte faktumet att det talas om privata saker som gör att folk blir irriterade, utan att det känns så märkligt när man hör bara ena parten av en dialog. Hjärnan får svårt att koppla bort och försöker spela den andre parten. Om det då rör sig om privata saker känner sig den ofrivillige lyssnaren tvungen att lämna ut något av sig själv, men det är ju en villa! Visst finns det gränser - jag vill inte heller höra grafiska redogörelser för sjukdomstillstånd eller misslyckade sexualupplevelser - men som alllmänt förhållningssätt tycker jag det är oärligt att säga att man “inte vill höra detaljer ur andras privatliv”. Tvärtom visar ju alla trender på motsatsen, dagens populärkultur tycks fixerad vid just detta. Pröva istället att aktivt försöka förutsäga vad den andre säger och du kommer få mycket lustiga svar av din motkonversatör. Och reaktionen, ovilligheten att dela med sig av sig själv, är osund, reagerar man så behöver man träna på att göra just detta. Genom att tala i mobilen kan du alltså göra någon annan en tjänst.

Men jag tycker inte bara att det är oärligt, jag tycker det är frihetsberövande och kulturvidrigt. I Sverige är vi alldeles för tama när det gäller att tala med okända, som att vi tror att varje samtal måste leda till något, att det kostar att svara på en fråga. Att nu redan i sin linda kväsa denna unga yttring där människor publikt börjar tala om sina liv - om än bara ena hälften av ett diskuterande par - är ju att tvinga människor till tystnad. Var går gränsen till diskussionsförbud? Det är ju fascism, ser ni inte det!

Därför tycker jag att vi istället vänder på situationen, vi skippar mobilfria zoner och inför konversationsvagnar, med stora skyltar som säger “Tystnad beifvras!”. Vidare anställer vi uniformerade konversatörer som ser till att smörja umgänget, ställa intressanta frågor, berätta anekdoter och prata med enstöringar. På så vis kommer den svenska konversationskonsten att slipas, och dessutom finns plötsligt en plats för alla dessa människor som har så mycket intressant att säga men som kanske inte kan så mycket annat. Skulle någon insistera på att tiga får denne helt enkelt ombes att lämna vagnen.

Magi på hög nivå

Lunds universitet förtjänar all respekt för sin anrika tradition och sitt breda kursutbud:

Magi i Lund

Brahms ex machina

Angående känslighet och konsnärlig omutbarhet: Ray Monk berättar om Wittgensteins syn på musik och genialitet i Ludwig Wittgenstein - The duty of a genius, från 1990:

Until he was fourteen, he was content to feel himself surrounded by genius, rather than possessed of it. A story he told in later life concerned an occasion when he was woken at three in the morning by the sound of piano. He went downstairs to find Hans performning one of his own compositions. Hans’s concentration was manic. He was sweating, totally absorbed, and completely oblivious of Ludwig’s presence. The image remained for Ludwig a paradigm of what it was like to be possessed of genius.

The extent to which the Wittensteins venerated music is perhaps hard for us to apprecate today. Certainly there is no modern equivalent of the form this veneration took, so intimately connected was it with the Viennese classical tradition. Ludwig’s own musical tastes - which were, as far as we can judge, typical of his family - struck many of his later Cambridge contemporaries as deeply reactionary. He would tolerate nothing later than Brahms, and even in Brahms, he once said, ‘I can begin to her the sound of machinery.’ The true ’son sof God’ were Mozart and Beethoven.

Ord och inga visor. Det bör tilläggas att Brahms var vän till familjen, och att Wittgensteins bror Hans var ett musikaliskt underbarn som bemästrade fiol och piano som barn och började komponera redan vid fyra. Men det blev ingen Mozart av honom, han tog tyvärr sitt liv.

Schopenhauer Hegel, ett noll

Schopenhauer får 1820 endast fem elever till sin föreläsning, Hegel tre hundra. Schopenhauer kritiserar Hegels filosofi:

Dess grundläggande idéer är inget annat än de mest absurda fantasier, en upp och nedvänd värld, filosofiska pajasfasoner … dess innehåll är det ihåligaste och vansinnigaste ståtande med ord som någonsin lapats upp av dumhuvuden, och dess framställning … en motbjudande och meningslös rappakalja som för tankarna till ett dårhushjons vettlösa pladder.

Extremt roligt. Jag försöker med detta inte rikta kritik mot Hegel, tvärtom är han en filosof som intresserar mig, jag önskar däremot att dagens filosofikritiker var lika vitala. Idag finns de inte alls.

Att vakna

Hur når man världen, hur vaknar man, hur blir allt taktilt och meningsfullt? Denísov ger svaret till Róstov:

Ser du, min vän, vi sover så länge vi inte älskar. Vi går omkring i en sorts dvala. Vi är stoftets barn… Men så snart du älskar, blir du en gud, du blir ren igen som på skapelsens första dag…

Leo Tolstoj, Krig och fred, 1958.

Ett första möte med Wittgenstein

Min absoluta favoritfilosof är den österrikiske filosofen Ludwig Wittgenstein (1989-1951). Jag kan inte utan vidare rekommendera läsaren att försöka sig på någon av hans texter, de är mycket svåra men framstår som uppenbarelser när man väl satt sig in i dem och det sammanhang då de skrevs. Men hans livsöde var oerhört fascinerande, och jag vill därför istället till och med uppmana till läsning av någon av de biografier som skrivits om honom. En av Wittgensteins elever, amerikanen Norman Malcolm, skrev en mänsklig och lättillgänglig biografi och jag vill här återge den svenska översättningen av Malcolms första möte med sin läromästare. Jag tycker det är så talande för vem Wittgenstein var. Det bör för den oinsatte kanske nämnas att Wittgenstein räknas till de stora genierna, han är en av de mest inflytelserika filosoferna genom alla tider:

Första gången jag såg Wittgenstein var på hösten 1938 under min första termin i Cambridge. På ett möte i the Moral Science Club var det någon som började på ett hackigt inlägg, efter det att kvällens föredrag hållits och diskussionen inletts. Han hade ytterst svårt att uttrycka sig, och vad han sade var obegripligt för mig. Jag viskade till min sidogranne: “Vem är det?” och han svarade: “Wittgenstein.” Jag blev häpen, för jag hade bland annat väntat mig att den berömde författaren till Tractatus logico-philosophicus skulle vara en äldre man, medan denne verkade ung - kanske trettifem eller så. (Han var i själva verket fyrtionio.) - Hans ansikte var magert och brunhyat, profilen örnnäst och påfallande ståtlig, huvudet täckt av lockigt brunt hår. Jag lade märke till den aktningsfulla uppmärksamhet som visades honom av alla i rummet. Efter denna sin misslyckade början satt han tyst en stund men var uppenbart intensivt sysselsatt med sina tankar. Hans uppsyn var koncentrerad, han slog ut med händerna som om han förklarat någonting. Alla iakttog en spänd of förväntansfull tystnad under tiden. Detta fenomen fick jag senare bli vittne till oräkneliga gånger och betraktade det småningom som fullkomligt naturligt.

Norman Malcolm, Minnen av Wittgenstein, 1996.

« Föregående sida


a