Reflektioner kring liv, konst och filosofi.
Helena Granström har skrivit en helig bok. Den heter Alltings mått. Om du är människa, förstår eller kan tänka dig att lära dig svenska samt tror på tanken att något för mänskligheten viktigt kan förmedlas genom tecken, så behöver du läsa denna bok och förstå den. Boken är ett järtecken på den metafysiska revolution vi står inför; jag tillägger prefixet jär då revolution nödvändigtvis föder smärta. Och det är om smärta denna bok handlar.
Helena Granströms Alltings mått, 2008.
Norstedts Stora svenska ordbok skriver om ordet helylle att det även används “överfört om präktighet och dylikt [mest i sammansättningar] exempelvis helyllegrabb; helyllesvensk”. Jag frågar mig, vad får man för begrepp egentligen när det sätts samman med ordet nazism?
De amerikanska kreationisterna vinner ny mark. Ett stort museum har öppnat i Kentycky som i minutiöst noggranna och animerade modeller visar hur världen “egentligen” blev till. “Evolutionsteorin är en lögn utan någon som helst vetenskaplig grund,” säger Ken Ham, museets direktör. En kvinnlig besökare säger att evolutionsläran “doesn’t make sense” till skillnad från en kreationistisk förklaring som “makes sense”. När reportern frågar om de inte tycker det är märkligt att dinosaurier och människor skulle ha levt tillsammans svarar hennes man: “Inte då, drakarna under medeltiden var ju dinosaurier, inte sant? Och riddarna gick ju ut och dödade massor av dem.”
Museet har haft 250 000 besökare första året och reportern säger att enligt en nyligen genomförd undersökning förnekar 44% av amerikanska befolkningen evolutionsläran.
Klicka på bilden för att se intervjun (på franska).
En direktlänk till videon finns här. Om den öppnar en 37 minuter lång film, spola ca 30 minuter så börjar inslaget.
Sitter på det trevliga men moderna biblioteket i Visby och skriver om Wittgenstein. Tittar upp och ser rakt framför mig hyllorna för gotlandsorienterad litteratur. Där, mitt för ögonen, ser jag då rubriken Filosofi och psykologi. Nyfiken vill jag genast botanisera men som bilden avslöjar gick det fort. Jag tycker den överväldigande omfattningen av denna digra samling talar tydligt för vilken vikt man på denna ö fäster vid de stora tankarna.
Verket är Ebba Richerts Ingen död.
En enkel reflektion:
I konsten, i synnerhet den postmoderna, talas det ofta om att hitta nya uttrycksformer. Men jag vill hävda att denna strävan efter det nya i själva verket betyder hitta ett ny yta på ryggen där jag inte kliat mig [på länge]. Det finns inget nytt inom konsten, det har aldrig funnits något nytt och kommer aldrig finnas något nytt. Visst, historiskt, idéhistoriskt, filosofiskt, teoretiskt, ismiskt, osv. så skulle varje ögonblick kunna definieras som en separat konstupplevelse, men konstnärligt är det helt irrelevant att tala om det nya, det är helt fel frågeställning som på sin höjd kan intressera en gallerist (som således måste definieras som en som kliar folk på ryggarna). Det som däremot är relevant och som utgör grunden till detta vida spridda missförstånd om nyhetens behag, kan förklaras genom följande enkla resonemang:
1. Det är ett faktum att varje människa är unik.
2. Att utöva konst är på ett fundamentalt vis närmandet av en själv, resan inåt mot det ursprungliga, äkta, rena, djupt mänskliga. (Jag är fullt medveten om postmodernisternas avsky för detta ordbruk, men jag avskyr i lika hög grad deras.)
3. När konstnären “hittar sitt uttryck”, som man säger, betyder det att hon/han hittat ett sätt att intuitivt kommunicera de inre bilder som framträder under resan.
4. Eftersom varje människa är unik blir varje kommunicerad bild unik, förutsatt att den är äkta.
5. Det som är unikt har aldrig tidigare funnits varför det inger känslan av nyhet. (Observera att det kommer aldrig finnas igen, för om det gör så betyder det inget annat än plagiat.)
Det nya är alltså endast ett symptom av det äkta. Det är inte ens ett positivt symptom - det ska inte värderas så för om så sker förskjuts perspektivet och ett värde som bara fäster på konstnärlighet tvingas beskriva något logiskt värdetomt.
Det svåra i sammanhanget är något så modernistiskt som äkthet. Äkta betyder att konstnären inte försummar kontakten med sig själv. Det kan ske tex. genom rädsla, att konstnären undviker det som är relevant att visa; resultatet kallas då lögn. Kontakten kan även försummas genom lättja, nämligen när det relevanta undviks för att det är för svårt, jobbigt eller farligt att framställa; resultatet kallas då fusk. Ett tredje sätt att förlora själen ur sikte är opportunism, alltså att följa en trend, anpassa sig, lära sig vad som går att sälja; resultatet kallas då plagiat.
Det var vad jag hade att säga denna gång om konsten.
När jag var liten (själsligen alltså), under Stockholms filmfestivals begynnelse, gick folk runt och kallade sig cineaster istället för filmälskare och dylikt. Att ta till en synonym, gärna med framtoning mer närliggande latinet eller grekiskan, är ett vanligt grepp bland afficionados för att utskilija och understryka sin särskilda förståelse för sitt älsklingsämne.
Sedan kom en tid under 90-talets andra hälft när det spreds ett rykte om att cineast minsann inte betydde filmälskare, utan filmskapare, och att alla som kallade sig cineaster bevisligen inte var mer än tölpiga amatörer som inte ens själva visste vad deras epitet betydde.
Det har undsluppit mig ända till nu att faktiskt undersöka saken. Norstedts stora svenska ordbok säger att det betyder “person som speciellt intresserar sig för filmen som konstart och är väl insatt i dess särsk. uttrycksmöjligheter; äv. ngt utvidgat filmkännare” medan SAOL går mer rakt på sak: “filmkännare; filmbiten person”.
Problemet härstammar troligen från faktumet att ordet är ett franskt låneord och på franska används det om just filmmakare, till skillnad från cinéphile, det vill säga filmälskare. Om vi får tro Akademien har det alltså skett en betydelseglidning, eller -breddning, vid inlånet i svenskan.
Tvivlens tid är förbi och jag kan ånyo hävda att jag känner äkta cineaster i bemärkelsen filmkännare, och ibland om jag känner mig riktigt stursk även kalla mig själv så, men det kräver numer att jag först försätter mig i visst bombastiskt sinnelag. För det går väl inte att säga att man är lite av något som kräver att man är mycket?
Voilà! Konstens definition.
Glöm allt prat om “homerun” och “submarine”, osv. - här presenteras den vetenskapliga nomenklaturen. Jag låter denna klassificeringstabell, publicerad 1997 i Scandinavian Journal of Gastroenterology, tala sitt eget … bruna språk. Man undrar hur längde det dröjer innan något oberoende kinesiskt forskarlag hittar utskiljbara undergrupper till dessa sju huvudkategorier. Tja, jag lämnar den frågan åt läsaren att fundera över.
Källa: http://en.wikipedia.org/wiki/Bristol_stool_scale
Ni som gillar snyggt, ta och hälsa på hos fulheten.com.
Norstedts ordbok ger följande definition för ordet “blottare”: “Person som har sjukligt behov att blotta sina könsorgan, vanligen för personer av motsatt kön.” Sedan ges ett exempel: “Blottare kallas ofta för fula gubbar.” Mycket intressant. Ordet “blogg” introducerades 2004 i svenskan med betydelsen “öppen dagbok på webben”. Från det bildar vi “bloggare” - den som skriver bloggar. Men vad skrivs i bloggar?
Grovt sett tycker jag man kan dela upp bloggarna i de mer opersonliga - ibland rena ämnes- eller yrkesbloggar - samt de faktiska dagböckerna som kan vara mycket personliga och utelämnande. (Håll i er nu för här kommer en generalisering…) De mer opersonliga bloggarna är i allmänhet knutna till en person som skriver sitt namn och ogenerat berättar om sina intressen. Men dessa intressen är sällan intima redogörelser av känsligt slag. Därför lämnar jag dem därhän.
De personliga bloggarna å andra sidan utmärks i högre grad av anonymitet, men maskeringen skapar en stor frihetskänsla som vi är i behov av. Osynliga kan vi röra oss i det publika rummet och säga vad vi vill om oss själva och vår nästa. Det är lite som att skriva dagbok och trots alla åtbörder hoppas man ändå på att någon ska tjuvläsa. Eller att skriva i sin dagbok, och utan att man vill erkänna det - fast man egentligen vet det - så sitter helt ett gäng ihopkurade under bordet och ser genom bordsskivan, pärmar och alla sidor och liksom spegelvänt läser av bläcket då det hastigt torkar in i pappret. Men den personliga akten att blottlägga sitt inre, och inte heller sällan, detaljer om ens könsliv - ja varför inte, ingen större skillnad - ens könsdelar, är snarlik den drift som den inneslutne blottaren måste känna och som driver honom (oftast män) till att tvinga på andra hela sin mänsklighet. Blottaren behöver någon som ser. Bloggaren likaså.
Återigen, vad består skillnaden i? Jag menar, alla bär trenchcoat idag i alla fall. Och lösnäsa kallas “handle” eller “nick” på nätet. Visst, en blottare tvingar på sin “bloggs hela längd” i ett svep, medan bloggarens läsare i allmänhet kan självdosera. Hårklyverier! Såvitt jag ser finns ingen skillnad… utom det att bloggare skiljer sig från blottare i det att t:na bytts ut mon g:n (vilket påpekats av andra). Norstedts berättar att de också kallas för “fula gubbar”; där har vi ett g, vi måste således byta ut det mot ett t, och vips har vi Fula tubbar.
Senaste kommentarer