Fick genom Italienska kulturinstitutet gratisbiljetter till en specialföreställning på Berwaldhallen med La Scalas kammarorkester. Reportoaren bestod av Vivaldi och Piazzolla:
A. Vivaldi: Concerto n. 1 in Mi maggiore, La Primavera
A. Piazzolla: Verano porteño
A. Vivaldi: Concerto n. 2 in Sol maggiore, L’Estate
A. Piazzolla: Otoño porteño
A. Vivaldi: Concerto n. 3 in Fa Maggiore, L’Autunno
A. Piazzolla: Invierno porteño
A. Vivaldi: Concerto n. 4 in Fa minore, L’Inverno
A. Piazzolla: Primavera porteña
Totalt åtta årstider. Det var en strålande konsert. Jag tycker inte sällan klassiska konserter blir stela framföranden, på något vist ansträngda. En vilja som inte når ända fram, kanske beroende på tekniska begränsningar hos musikerna, eller kanske på bristande musikaliska visioner hos dirigenten. Jag är ingen musikkännare och kan därför egentligen inte sätta fingret på det, men denna gång upplevde jag det som en befrielse. Fiolsolisten Francesco Manara är en virtuos, även om han fick jobba hårt tycktes han aldrig gå över sin gräns. Det inger en viss känsla av trygghet när man förstår att violinisten inte kommer snubbla och bryta stråken. Det visade sig också i självsäkerheten när han med en ögonblicklig men korrekt gest avvisade en för tidig applåd.
Tolkningarna var nog traditionella men mycket vackra. Emellanåt vävdes passager ur Vivaldis verk in i Piazzollas stycken. Vivaldis signaturer är så omisskännliga att de tydligt stack ut. Kanske för tydligt, någon stund blev det kitsch. Förvisso är det kanske oundvikligt när man talar om dessa kompositörer. En verklig fusion dem emellan kräver dock mer än så.
När jag var liten hade min far en inspelning av Vivaldis Årstiderna på kassett. Jag tyckte mycket om dem då, vet inte hur många hundratals gånger jag lyssnade på dem. Idag tycker jag Årstiderna är lite barnsliga - därav kommentaren om kitsch ovan - men fullt njutbara. Men den gamla inspelningen - jag minns inte orkestern - har blivit min måttstock för tempo och temperament. För första gången på många år upplevde jag stor överensstämmelse.
Piazzolla är en ny kärlek, oundviklig i tangosammanhang. Jag tycker hans musik kan vara drömskt vacker och unik, något jag aldrig stött på annars, men jag kan också tycka att han är olidligt repetitiv och trasigt jazzig. Denna gång höll de sig på mattan, endast små flirtar med en Piazzolla man måste ha hört de åtta föregående inspelningarna för att förstå vilka toner han undviker.
Den intressantaste behållningen denna gång var inte tematiskt, utan skillnaden mellan de olika livsformer som Vivaldis barock och Piazzollas 1900-tal innebär. Inte kontrastfärger, någon slags likhet i temperatur, men likväl två olika färger. Mellan dem uppstod tack vare La Scalas Kammarorkester en bra resonans.
Högt betyg för kvällen och rekommendation att hålla utkik efter orkestern liksom Francesco Manara.
Se programmet för den som vill veta mer: De åtta årstiderna på Berwaldhallen
Jaha, det här var det ointressantaste inlägget du någonsin har publicerat. Trots självinsikten “Jag är ingen musikkännare[...]” så skriver du ett helt inlägg om en konsert.
Jävligt bra jobbat. Kan du inte ta och skriva om en TV-serie som roade dig också? När du ändå är igång menar jag.
Min bäste Jan,
Jag hade ingen aning om att jag hade läsare som förväntade sig något av mig. Jag tar därför kritiken som en komplimang.
Vidare finns väl ingen motsättning mellan att ha bristande kunskaper inom ett område och samtidigt en uppfattning baserat på estetiska upplevelser? Jag skriver en personlig vävlogg baserat på det jag har intellektuellt tillgängligt, ibland genomför jag vissa efterforskningar men jag vill också tillåta mig att spekulera och ge uttryck för intuitiva betraktelser.
För övrigt finns flera teveserier som roar mig men sällan tillräckligt för att skriva om dem. Tycker du generellt inte om teveserier, eller varför denna parallell?
Slutligen undrar jag vem du är och var du kommer ifrån som har en så stark åsikt om vad och hur jag skriver? Har du själv någon blogg?
Vänligen,
Gabriel
Låt mig postulera:
A. Något om kännetecknar en bra kritiker, oavsett ämneskunskaper, är att hon kan se och ge uttryck för både det som hon tycker är bra och det som hon tycker är dåligt med en företeelse samt att hon med argument kan underbygga sina uttalanden.
B. Något som kännetecknar en dålig kritiker, oavsett ämneskunskaper, är att han bara kan se ena sidan av en företeelse samt att han ger uttryck för det utan att med argument underbygga sina uttalanden.
Gabriel Sandberg visar prov på att vara en A-kritiker.
Jan visar prov på att vara en B-kritiker.
/Olof
Tack Olof.
G