Det där ordet som jag aldrig riktigt lärde mig hur det skulle stavas. Varje gång jag skulle skriva det tvekade jag, valde ofta en annan formulering, eller så slog jag upp det och svor på att jag skulle minnas. Så en vacker dag på ett café fick jag för mig att jag skulle reda ut saken på riktigt. Jag sökte i SAOL och Norstedts ordbok och snart insåg jag vad som orsakat min stora förvirring: förvånad räknade jag upp till inte mindre än fyra olika stavningar:
just, juste, sjyst, schyst
och till min fasa är ingen av dem den femte stavning jag själv, i alla fall emellanåt, nyttjat:
schysst
Bra, då hade jag lärt mig det. Men vilken ska man välja? Efter tandagnisslan inser jag att jag måste gå direkt till chefen med saken, jag skriver ett e-brev:
Bäste H. Engdahl,
Vårt skandiska idiom är rikt och mustigt. Om man får tro på SAOL i kombination med Norstedts ordbok så finns fyra alternativa sätt att stava följande ord:
just, juste, sjyst, schyst
Rent stilistiskt, vilket föredrar du?
Soliga hälsningar,
Gabriel Sandberg
Strax levereras sanningen:
Bäste Gabriel Sandberg,
Det beror på sammanhanget! I ett personligt brev: schyst. I en litterär essä: juste.
Vänliga hälsningar
Horace Engdahl
Naturligtvis svarar jag:
Schyst!
En liten tilläggskommentar:
DN:s Catharina Grünbaum säger att vi inte dubbelskriver s såtillvida det inte rör sig om ett t som läggs till en grundform, som i kyssa - kysst. Hon hoppas också att stavningen utan e - just - försvinner till nästa upplaga av SAOL. Det hoppas inte jag, jag tycker det är fenomenalt roligt att vi fortfarande kan stava ett och samma ord på fyra sätt. Vidare menar hon att schyst betonar karaktärsdraget, medan juste betonar rättvisan. Märk således nyanskillnaden, som endast framkommer genom kontext eller stavning: en schyst domare eller en juste domare.
Källa: http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1637&a=271724&viewAll=true
Justa bananer,, asso man behöver inte funta så mycke på allt hur de stavas, bara tare kallt.
Du generaliserar. Du kanske inte tycker det är viktigt med stavning, men många andra gör det. Jag är mycket intresserad av språk och stavningen är en del av det, jag är exempelvis djupt fascinerad av hur egennamn stavas. Det handlar trots allt om en kulturell konvention. Under 1500-talet var den konventionen ännu inte utvecklad och spelade därför mindre roll. Men idag är den så och därför behöver man i många sammanhang fundera över det.
Ett tydligt exempel är om du söker jobb som skribent och inte “kan stava” enligt gängse konvention. Med dagens konkurrens blir dina chanser mycket små.
Ett annat exempel kommer från filosofin. Om man i en text analyserar relationen mellan påståendens tankeinnehåll och personers avsikter med att yttra dem, gäller det att hålla ordning på “intension” respektive “intention”. Det förra, med “s”, syftar just på den tanke man menar att en sats motsvarar, medan det senare, med “t”, syftar på personens avsikter.
I vissa fall kan det ge intrycket att människor som inte stavar enligt normen inte bryr sig om sitt språk, inte tycker det är viktigt att kunna uttrycka sig precist och nyanserat. Jag säger inte att jag är felfri, och jag har dyslektiker i familjen, men tyvärr har jag många gånger fått bekräftelse på detta.
Stavning är inget ont, utan endast ett ramverk vi kan lära oss för sedan sluta oroa oss för det, för att då kunna gå vidare och fullt ägna oss åt det som egentligen är det viktiga, nämligen textens innehåll.
Vänligen,
Gabriel