Ett tydligt exempel är om du söker jobb som skribent och inte “kan stava” enligt gängse konvention. Med dagens konkurrens blir dina chanser mycket små.

Ett annat exempel kommer från filosofin. Om man i en text analyserar relationen mellan påståendens tankeinnehåll och personers avsikter med att yttra dem, gäller det att hålla ordning på “intension” respektive “intention”. Det förra, med “s”, syftar just på den tanke man menar att en sats motsvarar, medan det senare, med “t”, syftar på personens avsikter.

I vissa fall kan det ge intrycket att människor som inte stavar enligt normen inte bryr sig om sitt språk, inte tycker det är viktigt att kunna uttrycka sig precist och nyanserat. Jag säger inte att jag är felfri, och jag har dyslektiker i familjen, men tyvärr har jag många gånger fått bekräftelse på detta.

Stavning är inget ont, utan endast ett ramverk vi kan lära oss för sedan sluta oroa oss för det, för att då kunna gå vidare och fullt ägna oss åt det som egentligen är det viktiga, nämligen textens innehåll.

Vänligen,
Gabriel

DN:s Catharina Grünbaum säger att vi inte dubbelskriver s såtillvida det inte rör sig om ett t som läggs till en grundform, som i kyssa - kysst. Hon hoppas också att stavningen utan e - just - försvinner till nästa upplaga av SAOL. Det hoppas inte jag, jag tycker det är fenomenalt roligt att vi fortfarande kan stava ett och samma ord på fyra sätt. Vidare menar hon att schyst betonar karaktärsdraget, medan juste betonar rättvisan. Märk således nyanskillnaden, som endast framkommer genom kontext eller stavning: en schyst domare eller en juste domare.

Källa: http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1637&a=271724&viewAll=true