Gabriel Sandbergs vävlogg

En enkel reflektion:

I konsten, i synnerhet den postmoderna, talas det ofta om att hitta nya uttrycksformer. Men jag vill hävda att denna strävan efter det nya i själva verket betyder hitta ett ny yta på ryggen där jag inte kliat mig [på länge]. Det finns inget nytt inom konsten, det har aldrig funnits något nytt och kommer aldrig finnas något nytt. Visst, historiskt, idéhistoriskt, filosofiskt, teoretiskt, ismiskt, osv. så skulle varje ögonblick kunna definieras som en separat konstupplevelse, men konstnärligt är det helt irrelevant att tala om det nya, det är helt fel frågeställning som på sin höjd kan intressera en gallerist (som således måste definieras som en som kliar folk på ryggarna). Det som däremot är relevant och som utgör grunden till detta vida spridda missförstånd om nyhetens behag, kan förklaras genom följande enkla resonemang:

1. Det är ett faktum att varje människa är unik.

2. Att utöva konst är på ett fundamentalt vis närmandet av en själv, resan inåt mot det ursprungliga, äkta, rena, djupt mänskliga. (Jag är fullt medveten om postmodernisternas avsky för detta ordbruk, men jag avskyr i lika hög grad deras.)

3. När konstnären ”hittar sitt uttryck”, som man säger, betyder det att hon/han hittat ett sätt att intuitivt kommunicera de inre bilder som framträder under resan.

4. Eftersom varje människa är unik blir varje kommunicerad bild unik, förutsatt att den är äkta.

5. Det som är unikt har aldrig tidigare funnits varför det inger känslan av nyhet. (Observera att det kommer aldrig finnas igen, för om det gör så betyder det inget annat än plagiat.)

Det nya är alltså endast ett symptom av det äkta. Det är inte ens ett positivt symptom – det ska inte värderas så för om så sker förskjuts perspektivet och ett värde som bara fäster på konstnärlighet tvingas beskriva något logiskt värdetomt.

Det svåra i sammanhanget är något så modernistiskt som äkthet. Äkta betyder att konstnären inte försummar kontakten med sig själv. Det kan ske tex. genom rädsla, att konstnären undviker det som är relevant att visa; resultatet kallas då lögn. Kontakten kan även försummas genom lättja, nämligen när det relevanta undviks för att det är för svårt, jobbigt eller farligt att framställa; resultatet kallas då fusk. Ett tredje sätt att förlora själen ur sikte är opportunism, alltså att följa en trend, anpassa sig, lära sig vad som går att sälja; resultatet kallas då plagiat.

Det var vad jag hade att säga denna gång om konsten.