En sak har slagit mig, där jag tycker att många människor reagerar helt fel, nämligen när folk blir irriterade på andra som talar i mobiltelefonen på tunnelbana, buss och liknande. En sak är på tåg eftersom där ofta finns människor som behöver tiden för att sova eller jobba mer eller mindre ostört. Men i tunnelbanan och på bussen? Detta måste redas ut.
Till att börja med är det inte faktumet att det talas om privata saker som gör att folk blir irriterade, utan att det känns så märkligt när man hör bara ena parten av en dialog. Hjärnan får svårt att koppla bort och försöker spela den andre parten. Om det då rör sig om privata saker känner sig den ofrivillige lyssnaren tvungen att lämna ut något av sig själv, men det är ju en villa! Visst finns det gränser - jag vill inte heller höra grafiska redogörelser för sjukdomstillstånd eller misslyckade sexualupplevelser - men som alllmänt förhållningssätt tycker jag det är oärligt att säga att man “inte vill höra detaljer ur andras privatliv”. Tvärtom visar ju alla trender på motsatsen, dagens populärkultur tycks fixerad vid just detta. Pröva istället att aktivt försöka förutsäga vad den andre säger och du kommer få mycket lustiga svar av din motkonversatör. Och reaktionen, ovilligheten att dela med sig av sig själv, är osund, reagerar man så behöver man träna på att göra just detta. Genom att tala i mobilen kan du alltså göra någon annan en tjänst.
Men jag tycker inte bara att det är oärligt, jag tycker det är frihetsberövande och kulturvidrigt. I Sverige är vi alldeles för tama när det gäller att tala med okända, som att vi tror att varje samtal måste leda till något, att det kostar att svara på en fråga. Att nu redan i sin linda kväsa denna unga yttring där människor publikt börjar tala om sina liv - om än bara ena hälften av ett diskuterande par - är ju att tvinga människor till tystnad. Var går gränsen till diskussionsförbud? Det är ju fascism, ser ni inte det!
Därför tycker jag att vi istället vänder på situationen, vi skippar mobilfria zoner och inför konversationsvagnar, med stora skyltar som säger “Tystnad beifvras!”. Vidare anställer vi uniformerade konversatörer som ser till att smörja umgänget, ställa intressanta frågor, berätta anekdoter och prata med enstöringar. På så vis kommer den svenska konversationskonsten att slipas, och dessutom finns plötsligt en plats för alla dessa människor som har så mycket intressant att säga men som kanske inte kan så mycket annat. Skulle någon insistera på att tiga får denne helt enkelt ombes att lämna vagnen.
Haha, kreativa förslag onekligen. Jag håller helt med dig, mobilförbudet är otroligt töntigt och vi kommunicerar med varandra (läs:främlingar) för lite. Även bloggandet är kanske en motreaktion mot det, även om den är en lite anonym sådan.
Well. För 10 år sen fanns inte mobiler och inte fan pratade vi mer då när vi åkte tåg. Låt mig peka åt fredrik lindströms nya serie världens modernaste land, så du får lite mer ved på din brasa broder Gab. många sanningar i den serien och faktiskt rätt relevant som “bloggämne” just med tanke på detta inlägg.
Finns p namni.
kramen
Tjena,
Marcus: Kul att se dig här, hoppas du hade en fin honeymoon.
Awkeh: Även kula att se dig här naturligtvis. Jag tittar så extremt sällan på teve men jag har sett ett halvt avsnitt av Lindströms nya serie, mycket roligt och informativt. Jag håller med om att vi alltid pratat lite med varandra på stan, förutom när folk är fulla och på väg hem från krogen. När mobilerna kommer in i världen tvingas man i alla fall att lyssna på andra människor. Jag upplever det som ett första steg.
Kram kram!
Jag talar inte med folk jag inte känner. “Har du några vänner, min vän? Nej, men jag umgås med folk som jag känner igen.”
HållaKäftenKultur
Nej! Skippa inte de mobilfria zonerna! När jag som utlandssvensk äntligen får susa genom det andtagande svenska landskapet, bli lagom nostalgisk och uppleva den inre resan (ja det var faktiskt moi som gav SJ förslaget att göra reklamen till “den inre resan”. Låter sjukt men jag bekänner det här och nu. Jag skrev ett engagerat brev till SJ 1999 med marknadsföringstips om det unika med tågresande som en inre resa, som ett ojämförligt andrum i tillvarons hekt. Anonymt. Vilket jag förbannar idag: Ett par månader senare var det på alla pelare! Oerhört smart, för att inte säga affärsmässigt. Men det var åtminstone ett hederligt slag för miljön!) det för mig innebär att se tallar, granskog, ödemarker, sommarängar och ensliga skogstjärnar, röda stugor och morgondimma över en älv, så vill jag inte ha menlöst pladder i bakgrunden.
Fast jag fattar poängen. Vi missar en hel massa spännande anekdoter genom vår HållaKäftenKultur. Vill du ha smaken av något annat? Kom hit till de högljuddas land - Italien!
Marie:
Jag kanske borde skatta mig lycklig men jag lyckas undgå så mycket reklam. “Den inre resan” missade jag, liksom när Niklas berättade för mig om “95″-reklamen som pågår nu. (Jag hade aldrig ens formulerat frågan vad 95 betydde eller vem som stod bakom.) Typiskt dig att göra avtryck i verkligheten, Marie, se det som ett tecken.
Jag angav tåg och liknande långfärdsresande som undantag och tänkte mer på buss och tunnelbana. Men jag menar inte att vara näsvis. Du har en poäng i vårt behov av tystnad och kontemplation också. Jag skulle lika gärna kunna vända mitt polemiska inlägg till ett “Tystnadsvagn - ljud beivras!”. Det jag alluderar på handlar inte bara om att få tala i mobil eller inte, utan att vi borde granska våra reaktioner för att se vilka som berättigade och vilka som är baserade på fördomar.